!

Jag vs Reparatören part 1.

Ja det var ett tag sen, men det är för att det inte hänt nånting jag vill dela med mej av och jag emot inlägg där man bara liksom talar m vad man gjort på dagen. Jag är en arbetande småbarnsmamma som gör i princip samma sak varenda dag. Ibland tar mormor/farmor eller moster barnen nån kväll så jag kan gå ut på krogen eller så och träffa andra vuxna glada människor, vilket jag tycker är roligt, men det är ingen ide att skriva om det heller då missunsamma surpruttar gärna skulle kunna vrida det till vad som helst. Jag sjunger i ett band, på måndagar. Så, då vet ni.

MEN, frågan jag tänkte ställa här idag är varför, VARFÖR, en del företagare än en aning nonchalanta och slappa här i vår kommun. jag sa EN DEL nu, så det är ju inte alla, men de jag har haft med att göra iallafall. Historian med EON kan ni ju vid det här laget.
Nu gick min en av mina vitvaror sönder för en tid sen. Typ en månad sen var det nog.

So far:
Ringer företaget jag köpte den ifrån som hänvisar mej till den reperatören som har hand om reperationer när man har garanti kvar. (köpte den i höstas).
Ringer upp reparatören en fredag, han säger till mej: -Jag kommer till dej på måndag kl 08.
Fine. 
Ingen kommer på måndag kl 08.
Då jag är rätt trött på att ringa och tjata på folk så vantar jag en vecka innan jag ringer upp honom igen.
"-oj, förlåt, jag glömde, kommer imorron vid 16.00"
Fine.
Han kommer in dagen efter, öppnar skåpdörren och säger att vi ehöver installera en vatten avstängare. Erbjuder sej att kontakta rörmokaren som ska ringa upp mej.
Rörmokaren ringer mej dan efter, kommer hem till mej och installerar vattenavstängaren på en timme.
Dan efter, vid lunchtid, ringer reparatören upp igen. Säger att "det är bra om arbetet med att laga din vitvara inte stannar upp nu, så jag kommer på ett tag."
Bra, säger jag och stannar hemma hela eftermiddagen och väntar på honom.
Reparatören dyker inte upp på hela dagen. Jag ringer några dagar senare och lämnar ett mobilsvar att han ska ringa upp mej när han hör det. Ingen ringer.
Idag ringer jag igen, en vecka senare än sist jag ringde, och ber honom ringa upp. Framtiden utvisar om han övehuvudtaget ringer upp mej den här gången.


Jag har sällan haft med installatörer och reparatörer att göra, men nu blir jag väldigt konfunderad och undrar:

-Hur kan de tycka att det är okej att vara så här nonchalanta och slappa?
 Hur kan de lova saker och sen inte genomföra det utan liksom bara strunta i det?

Kan det vara för att det inte finns nån konkurrens? Det finns liksom bara en och välja på, och då kan man vara lite opålitlig för att jag som konsument inte har något val än att vänta, och vänta, och vänta.  
Hade jag bott i en annan större stad hade jag kanske haft andra anternativ att välja mellan, (och i så fall hade de här personera varit arbetslösa eftersom det inte hade varit någon som litat på dem )

Jag förstår att det kan vara så att just för att är själva tar de på sej för mycket jobb, lovar till höger och vänster och sen glömmer hälften av vad de lovat. Men är det så jävla svårt att ringa upp mej och boka om en tid? Säga att han inte kommer hinna komma? Eller köpa en almanacka att skriva upp tiderna i? Eller ställa ett alarm?
Jag blir så jävla arg alltså. Som om jag inte har andra saker att göra än att sitta hemma och vänta på folk som aldrig orkar komma?
Jag är ganska beroende av att ha kontroll. Om jag har en tid att passa ser jag till att planera runt det. Hur fan ska jag kunna göra det?
-Mamma, kan vi ta sparkarna en sväng i solen?
-Nä det går inte, vi måste vänta på att han som ska laga vår vitvara kanske kommer. kanske!

Sen har man suttit och stirrat inne hela dagen till ingen jävla nytta fast solen lyser ute.


Det värsta med allt r att om man pratar med folk om att jag väntar på honom, så skrockar 9 av 10 och säger: - ja då kommer du få vänta länge!

Hur kan man vilja ha det ryktet?  Alltså skärpning.

Jag började en inlägg igår. Men du, det var så nergeggat av bitterfittan i mej innan slutet så jag sparade det i ett utkast och där får det nog bli kvar tror jag.

Det är ju som ni kanske märkt ett nytt år nu. Tjugihundratolv.

Var det i år vi skulle gå under med dunder och brak? Ännu ett tecken på människans jävla högmod av idag. Människor har gått igenom pest, världskrig, tortyr, svält, ja all världens mest otänkbara jävla helveten, men vi, som lever i det här århundradet, kunde inte nöja oss med att fått vara vid liv under ett millenieskifte, som(om du inte visste) bara inträffar var tusendeår, NEJ, mycket ska ha mer, vi ska ha undergången OXÅ!
Skärp er, vi har fyllt vår kvot nu. Var glad för fan.

Nog om det.
Jag har haft ett bra år, de som var, trots hela den här jävla färrvärme historian, en deluxe version av deppression höstas och att en av mina kompisar hamnat i fängelse. Ämnen som inte är askula att ha att göra med, men som ändå planterar små frön som gror i erfarenhet.

Jag bärjade träna och gick ner i vikt, något som jag förutsätter att jag kommer ta upp nu när min jävla muskelinflammation gått över.
Jag vet ju att jag har motivationen men jag anväder den fel på något sätt.
Men, gör gör rätt sägs det ju så.
Jag har beställt en alternativ mental tränings cd, och den borde dimpa ner i brevlådan idag.

I år ska vi dessutom, om jag får bestämma (och det får jag) börja göra nånting trevligt av källaren. Min källare är ett sopupplag av pant, vedflisor, gamla grejer och skräp. Allt är sten och väggarna är brun/grön/vita och golvet är grönt.
Nu när vi inte kommer behöva källaren full av ved, så bör vi ju inreda den, eller hur?
Patrik ska få sej ett eget rum, där han får samla ALL sin skit. Alla muttrar, skruvar pinnar och pinaler, så att jag inte riskerar att behöva fundera på att kasta nånting som ser värdelöst för mej men som är skitviktig bildel för hanessutom slipper jag detta scenario:

Det är liksom jävligt jobbigt.

Nä men det får va bra här.
Hoppas erat år blir super...bra...oxå.