Jag+EON=Sant.

Så kom den, dagen då min fjärrvärme installerades.
En kille poppade upp ur källaren och talade om att jo, nu var det klart. Herregud, va jag är lycklig. Jag har nog inte ens förstått det än. Ingen kan nog förstå vad det här innebär för mej och för oss. För hela den här familjen.
Det roligaste är, att när vi har våra klychigaste gräl här hemma säger jag: "buuhuu..jag gör ALLT här hemma"
varpå Patrik svarar "jaha, men jag bär hem ved och eldar JÄMT."
så...kontentan blir att han numera står utan hushålls syssla så jag förväntar mej härmed total TOTAL jämställdhet på den fronten nu..he he he heh e..

Och alla jag har engagerat i det här...herregud, ändå in i polishuset har de pratat om det har jag fått veta!

Anyhow.
I torsdags ringde chefen, för gubben, och frågade mej var som egentligen hade hänt. KO har ju ringt s han ville förvissa sej om läget. Jag berättade allt. ALLT. Även att det var fler än jag som "hängt i luften" ett tag, och att det är tack vare de människorna som jag till slut fatade att jag var tvungen att bli riktigt förbannad. Han var glad sa han, att jag ringt KO så han fått reda på det, och skulle återkomma efter helgerna med ett förslag på kompensering för dessa tre månaders fördröjning.
Nice.
Sen ringde Gubben och talade om att det blev försenat tills idag med själva installationen, och det lustiga var inte att jag redan visste om det, eller att han faktiskt ringde utan att han sa exakt såhär:
"Therese.."
"ja hej, det är Gubben från EON, det blir försenat bla bla bla...."
Efteråt kom jag att tänka på vad han egentligen sagt.
Gubben från EON...
 han har alltid sagt "ja det är *hans namn* från EON här"..osv

Det är ju bara jag som refererat till Gubben här på bloggen.. Ev kan det vara så att han är lite sur på mej eftersom jag inte var nådig när jag talade med hans chef ch chefen kasnke har citerat mej, jag vet inte, och egentligen spelar det ingen roll, men visst var det en lustig tillfällighet?

Skulle va extra roligt om den andra ringde mej och sa "Tjena , Det är Snigeln..."

Moahahaha...

Jajja, nu har jag packat bort surkärringen ett tag och njuter av min värme. Härliga tider.
Tror fan i mej jag ska slå till och fira det här nån kväll.
Förresten, jag måste ju ha min utlovade champagnefrukost med min sambo imorron bitti eftersom jag gafflat om att jag ska ha den, den morronen jag vaknar och det är varmt i huset. Alltså imorron...
Återkommer väl kasnke när jag vet vad det blev för kompensering, men tills dess. Peace!

En mini-dopparedag?

Jahapp.

Jag vaknade 02.15 and still going strong. Spelar egentligen ingen roll eftersom jag ska jobba natten som kommer och kan sova en sväng idag innan dess så det är väl bara bra att jag har vänt på dygnet.

Idag försväntas det komma grävmaskiner till mej. Det sa iallafall Gubben när han ringde mej förra vekan och bad om ursäkt för att han inte hade nån aning om att det var sista leverans-datum i mitt avtal..

Jag sa inget men jag vet att jag själv sagt det till honom när jag ringde i mitten på november. Men, om han mår bättre av att säga det till mej så fine, det är okej.

Ifredags när rör-mannen var hos mej så fördigställde han nästan alltihop. Han drog nästan alla rör och monterade fast värmecentralen i källaren. Sa att han hade ett jobb idag, men skulle komma tillbaka imorgon och göra klart. Även han sa att han fått höra att de skulle komma och gräva idag, så jag hoppas.

Otroligt ändå att det nästan bara tog en dag att göra allt inne. En dag liksom.

Just det, i lördags var jag i guds hus, och sjöng. Jag och massa fantastiska andra sångare och spelemän.
Jag blev nervös just innan, dels för att jag gick andnöd av en parfymlukt och sen är det nåt med kyrkan. Det är så laddat att sjunga i kyrkan just. Men, jag fick så hmla bra respons efteråt, så jag får lov att ändra mej eftersom det tydligen inte hördes vilka ställen jag failade på. Kanske var det bara i min kritiska hjärna som det uppmärksammades. Är oxå sjukt glad över min lilla tremanna kör som ville medverka i mitt framträdande!!
Ja, nu ska jag städa på 34:an.
Hej!

Glädje och sorg

Imorse ringer en farbror frånYIT, kommer hit och tänker spendera dagen med att fixa in rör och s¨nt som ska vara på insidan innan de kommer och gräver på måndag. Jag svarade inte på det där med grävet när han sa det eftersom jag inte tror det förräns jag ser det.

Men, ja han är där nere och grejar på, as we speak, och jag är så glad så glad över det.
Och besök får han snart, av sotaren.

Idag ska vi klä julgranen och jag känner att det här är en jävla bra dag. TROTS att mamma smsade tidigare och berättade att hennes faster i dorotea hade gått bort i natt, hon somnade och vaknade aldrig imorse. Skönt för henne ändå, att gå så, med tanke på hur det KAN vara.

Ett pytteljus i tunneln (Jag vs EON)

Idag ringde jag till KonsumentOmbudsmannen vi har, eller -kvinnan faktist.
Jag komprimerar historien om vad som hänt med EON, kontraktet, vår brist på ved, min frustrartion och alltihopa, och hon tar ett par namn, och lovar att återkomma.

Ca 12 minuter senare singer hon upp, och har ringt rätt upp i krysset på heriarkin på EONs huvudkontor ch talat om får nån där uppe hur läget var.
Han tyckte det var bedrövligt, och skulle kolla upp vad problemet var och sedan ringa upp mej idag för att se hur vi skulle gå vidare. Han kunde inte garantera att det skulle bli fjärrvärme, men nån slags kompensation skulle det tydligen bli. Jag undrar vad det blir. Kanske ved. (jag hatar ved) (Dom får stapla in den själv. Det lovar jag i så fall. Jag ska sprätta en bärrrs, och sitta breve och klaga på att staplarna lutar. )

KO sa, efter att jag sagt att det inte bara var jag som haft problem med detta iår, att hon tyckte att ALLA som hade något att klaga på när det gällde detta skulle ringa henne, eller helst ringa direkt upp till EONs Huvudkontor. Det var sällan värt att tjata längre ner i pyramiden sa hon.
Hemskt egentligen.

Så då vet ni det. Hon har 094014025,.

Jag antar att ingen kommer ringa, men jag hoppas ju fortfarande att det faktiskt händer nånting nu.

Jag vs EON part ..??

Idag har jag två frågor till er, Den som svarar rätt på båda två vinner en middag till självkostnadspris hemma hos sej själv:

Fråga 1: Kom Gubben till mej idag och garanterade mej fjärrvärme innan veckan är slut?
Fråga 2: Svarade han ens överhuvudtaget när jag ringde nyss?

07:15 händer nånting.

07:15 ringer snigeln:

-Har du slutat jobbet nu?
-Ja.
-Jag vill säga bara berätta (lätt ivrig) att jag pratade med Gubben igår.
-Sa du vad jag sagt?
-Nja, inte allt kanske...
-(Lika bra de kanske då ordet gubbe,slö och jävel förekom ett par ggr.)
-Men han sa iallafall att han skulle åka upp till dej idag eller imorgon för att garantera dej att du har fjärrvärme innan veckan är slut.
-Okej, vi hoppas på det, tack för hjälpen
-Lycka till.

Nu får vi se om han drar dej hit.
Spekulerar inte i vad han sa till den Gubben, men kasnke hjälpte et med en liiiten smula hot iallafall. Återkommer väl om han dyker upp.

Hoppas hoppas hppas.

Annars fick jag ett tips inatt på vad man gör.

Hej.

Jag vs EON part 5467

UPDATE 21:52:

Jag strövade hem till min Mor och Far, bedrövad och talade om hur dagen gått och att en vän till mej skrivit att det fanns några som  grävare själv och fått det gjort. En firma som min pappa, eftersom han själv har åkeri, känner rätt väl.
Han ringer upp en av de som jobbar och frågar om de gräver in fjärrvärme till EON, och ja, det gör dom.  Han förklarade läget för killen, att jag vantat i snart två månader och att de aldrig kommer.
Killen frågar omedelbart om det är en viss GUBBE(nä jag ids inte skriva ut namnet) jag pratat med?
-Jajamen, det är han.
Han fröklarar att han verkar vara precis så som farsan beskrivit honom.
Han säger OXÅ, att de gjort klart de jobb de fått på beställning och att deras maskiner nu står still och att de (håll i dej nu)
INTE HÖRT ETT ORD OM ATT DET SKA GRÄVAS IN FJÄRRVÄRME PÅ VIDEVÄGEN?!
Och att om de bara fick klartecken och beställning från slö-gubben så kunde de börja imorron!
Jag tvärdog ett par sekunder. Återfick medvetandet, stampade ut från mitt föräldrahem, och hem till mej.
Ringde Gubben, inget svar. Ringde Snigeln, svar.

Jag tänker inte återberätta allt jag sa precis då, men jag talade om att jag VISSTE att det fanns resurser lediga som kunde komma till mej, men att de inte gjort det eftersom de inte vetat ens att jag hade beställt. Här har gubbjäveln sagt att det är arbetarna som inte gör sitt jobb, när de i själva verket verkar vara HAN som inte ens informerat om att det finns jobb till de som åär lediga. Och även om det är så att de som han först frågat nu helt fuckat up, så måste han väl för i helvete kunnat leja nån annan?

-Jag förstår, jag ska ringa honom ikväll.
-Nä, du förstår inte hur jävla allvarligt det här är för mej och min familj!
-Jo.
-Jag ringer inte den där slöa gubben en gång till, men nu får du hjälpa mej att lösa det här problemet,. MEN du kan hälsa från mej att han till på fredag på sej att fixa hit nån. Det är många som tycker jag ska gå till tidningen med det här, men jag är inte riktigt sån, men om nån annan gör det, så får ni skylla er själv.
-all kritik är befogad. Jag ringer dej sen. ...men jag förstår om du inte tror på mej längre...
-Sant.

Ja han har då inte ringt än så länge. Men luften gick ur mej precis där.
Nu hoppas jag för allt i helvete att det händer nånting här.

Jag blir arg inte bara för att det drar ut på tiden, utan oxå för att det känns som ingen av de som jag pratat med har lyssnat på mej. Och insett att vi faktiskt inte har uppvärming som räcker i vinter om inte det här blir av. VARFÖR LYSSNAR INGEN PÅ MEJ?  (det kan va så att det inte bara är EONs gubbar som lyssnar, det är fler i mitt vanliga liv som jag uppfattar inte heller lyssnar eller tar mej på allvar just nu, så det här blir bara vatten på ett jävla kvarn.)

To be continued...forever...and ever...and ever....

























________________________Tidigare idag:__________________________________________
Det finns nog inget slut på det här. I helgen hämtade vi ved nere på farsans gamla plan med traktorn, översnöad, genomsur blöt jävla ved som knappt brinner.

Jag har ringt så många gånger till den där förbannade gubben att jag tappat räkningen vid det här laget.
Varje gång jag ringer är han fruktansvärt obekväm. Han åter som om han PRECIS är på väg in på toan för att bajsa, när jag ringer. Du vet hur det kan vara. Man är lite snar och vill avsluta det snabbt. Jag får knappt nån chans att säga vad jag vill säga eftersom det finns inte utrymme för det i hagelskuren av bortförklaringar.

Så enkvöll förra veckan, var det måndag tror jag, ringer en tjej jag känner, efter att han läst mitt förra inlägg på fejjan om min frustration och berätta att hon haft det exakt som jag. Att de kontaktat en annan man som tillslut fått det att lossna. Den de ar ringt är Snigeln, som jag berättat om tidigare i min inlägg.
Så, jag ringer upp snigeln igen 0715 efter en natt på jobbet, lagom trött och lättirriterad

-Hej, sov du?
-Nej nej, jag klev just ur duschen på ett hotell i Malmö.
-Ah, Va mysigt att du får duscha. Det hade jag med kunnat göra om jag hade haft varmvatten.
-eh..hehe..
-Det här är ohållbart, och han jag ringer är skit otrevligoch slö som fan. Nu har vi 15 grader inne och veden vi eldar är isklumpar på. Hjälp?
-Ja, det är problem med de som Gubben lejt som arbetskraft, de gör inte som han säger.
-Det är inte mitt problem.
-Självklart inte, han ansvarar ju för att anstlla folk som gör som han säger.
-mm..
-Han har det inte så lätt. Det är 25 stycken som ska grävas in fjärrvärme till i västerbotten.
-Ja så är det säkert, men jag SKITER FULLSTÄNDIGT i de andra 24, om jag ska vara ärlig.
-Jag förstår, jag ska ringa och prata med honom.
Jag svalutar samtalet med Snigeln

Gubben skulle ringa mej i tisdags, men gjorde det självklart inte.
Så jag ringer upp honom i morse.
-Therese här, du ringde aldrig förra tisdagen, fast du sa det?
-(irriterad) Nä, jag hann väl inte det, fick inte ut nåt vettigt ur gubbarna(arbetarna i guess).
-Men vad sitter det i?
-Jag vet inte, ska stämma av med dom idag... förra veckan var de och grävde på ställen jag inte ens visste om. Men jag ska prata med som och se hur vi ska avsluta det här.
-Avsluta? det är ju inte ens påbörjat?!
-Jo det är det.
-Suck...det är tjugo minus här, det måste ske nåt SNART.
-Ja, det är tjugo minus HÄR MED (i vännäs) och jag har jobbat hela natten så jag är GANSKA stressad.
-?
-Jag hör av mej under dan.
-(tänker: inte så troligt va,gubbjävel, jag vet att du säger det för att jag låta dej va i fred ett tag) men säger: .-okej, det hoppas jag.

Sen ringer jag upp Sniglen igen:
-Ringde du gubben förra veckan?
-Ja, har de inte grävt än?
-hahaha. nej. jag ringde nyss (återberättar vad han sa)
-Okej, jag ska ringa honom från taxin snart. Han har inte så mycket att säga till mej heller. Ringer upp dej sen.
-Jag bryter ihop snart..

-Jag förstår.
-mm (knappast)

Så ser det ut.
Jag har så svårt att bli förbannad i telefon. Jag skulle vilja gapa och hota dem allihop men gör det inte. Men jag känner väl att det är jävligt lätt att sitta i malmö och i vännä och inte ta mej på allvar när jag säger att det är inte så jäävla roligt att börja dagen med att ta på sej ytterkläderna eftersom de tär så jävla kallt.
Och snart r veden slut. på ritigt, ävn den med snö och is på, och då....ja va fan gör jag då?

Blir itne det här av snart så kommer vi frysa ihjäl, bli panka eftersom vi kommer måste laga elpatronen som drar en helvetes jävla massa ström, och förmodligen kommer vi inte ens att vara ihop till våren jag och min sambo eftersom det här tär nåt fruktansvärt på allt vi har ihop.

Det här är det mest frustrerande jag varit med om, och jag ÅNGRAR att vi överhuvudtaget tog kontakt med skit jävla EON från första början.
Hade jag varit det minsta insatt hade jag kollat upp det hä med bergvärme men jag vet fan inte ens hur man gör.

Uppgiven så jävulskt.








-

En liten tillbakablick

Från den 30 Maj 2011.
And i quote: (myself)
"Det är liksom ingen balans.
 I min lilla bubbla jag kallar verklighet har jag alltid försökt tro på nånting. När man är yngre så blir man inledd på vissa spår och vissa tar säkert de vägarna om de känner att de är rätt. Ja, som religion eller den typen av tro.
Jag tror till viss del på ödet, eftersom jag anser att det hjälpt mej i en del lägen. Situationer som jag hamnat i och ur, där jag tänker att det bara inte KAN vara slumpen eller tillfälligheten som gjort det.
Sen tror jag på karma, eller "what goes around,comes around". Om man gör gott får man gott, och tvärtom. Jag är inte perfekt för det, jag är inte den mest ömsinta omtänksamma ärligaste mest genomsnälla för det. Tvärtom... eller inte tvärtom kanske, men jag är väl mänsklig, men så inser jag sen att jag förtjänade det om jag gjort fel eller nånting dumt.
 Jag försöker iallafall alltid, jag jag talar med andra människor, säga saker som är sanna. Fakta, och sen stå för att jag sagt det. 
Vad jag däremot INTE tål, så är det att få skit jag inte förtjänar.
 När jag vet att mitt samvete är rent men ändå blir inblandad eller beskyld för saker jag inte gjort mej förtjänt av. Ta det här med "skitsnack", ett skitsnack är en lögn man säger om nån annan. Nåt man hittat på för att få den andra att verka sämre. Är det däremot sant, fast inte så trevligt, är det snarare en obekväm sanning. Man ska egentligen inte tala om folks obekväma sanningar. Gräva runt i människors svaga sidor, det är inte respekt, iallafall inte om man inte har en god tanke bakom, sen måste man också kunna se nånting gott i den andra att väga upp det sämre. Balans alltså.
Till sist tror jag på balans.
Det har jag faktiskt börjat tro på mer och mer. När man frågar sej saker som, Hur blir man lycklig? Hur finner man ro och lugn i livet, så är svaret nästan alltid balans. Iallafall kommer jag fram till det nästan alltid.
Man måste ha balans i sinnet. Kunna vara arg, men oxå glad. Nedstämd och upprymd. Vild men lugn. Impulsiv, kontrollerad.Arbeta/ledig, bråka/försonas, tillrättavisa sina barn/ge dem mer frihet att göra sina egna misstag, sparsam/generös, öppen/sluten, trevlig/bestämd, fattar du?  Men under rätt omständigheter. Varje känsla och sida har sin egen lilla tid, och man för alltså pendla mellan dem. Därav balansen.
Nu har jag inte balans. Jag känner det precis HUR tydligt som helst. Det är som om jag inte vet vilken fot jag ska stå på. Problemet är att jag inte vet VARFÖR, och vad jag ska göra åt det. Logiskt kasnke, men jag vet inte var i balans-tråden som knuten sitter. Jag har alltid varit en sorts person, men nu är jag inte samma längre. Mina egenskaper är annorlunda, och jag vet inte om det är för att jag förändrats utan att jag hann med eller om det är nånting annat. Känslan är att jag vet att nånting inte är rätt. Nånstans mitt i allt det här är det fel. Och kasnke är det ett så litet fel så att det inte alls krävs mycket för att rätta till allt och få tillbaka balansen igen, men jag kan inte komma fram till vad det är, och då känns det som om man inte kan barja röra upp fel saker för om man tar nånting som är rätt och gör det fel, så blir det ju mer fel än rätt tillslut. Ungefär som om man ska baka en kaka och  inser att man tagit dubbelt så mycket bakpulver som det står i receptet och därför häller på mer mjöl istället för att jämna ut det, utan att ta hänsyn till resten av ingredienserna. Det blir ju liksom inte rätt nånstans utan bara så fel tillslut att du får kasta och börja om. Det vill jag inte riskera. Men vad vet jag. Vad vet jag.
Vad jag VET iallafall är att man ALDRIG kan vara alla till lags, för i slutändan blir ändå alla missnöjda. Eler i värsta fall går man under själv. Man måste ha balans alltså. I allt, alltid. Balans helt enkelt."

så jävla roligt!!!!!!

Jag lider ju av tangentbordsanalfabetism. TBAB. SER ni va jag skrev här nere??

and i quote:

"...Lettiska-människor är sjukt upp-piffade när de går ut på "stan". Highheels och kappor, och massor med smisk, de flesta män har rock och ser allmänt fashion-abla ut. "

Jag menade naturligtvis SMINK...inte att alla letter är inne på S/M.

This past week.

Det är en vecka sen jag överhuvudtaget hade varker tid eller ork att sätta mej vid den här bloggnings prylen.
Vad det finns att förtälja om den senaste vekan är, hmm...

Vi åkte iallafall till Sthlm i torsdags.
En tant från TR var gullig nog att tala om att mitt vittnesmål var flyttat från 10.45 till 13.30, så min planering blev helt fucked up redan där, men hur som helst tog vi oss dit, gjorde vad vi var där för att göra, och sen åkte vi vidare. Jag vill aldrig göra om det igen, inte under de där omständigheterna. Fy fan. Men sammanfattningsvis är jag glad över att allt föll ut som önskat.
Det var as kul att träffa både Christine och hennes små töser, varav båda verkade gilla mej den här gången.

Riga var även det en as kul upplevelse, och vi hann med både erotikmuseum och några pubar.
Vi hittade även ett as stort köpcentrum som vi knatade in i för att köpa Ibumetin till Patrik som hade öron inflammation tack vare att han röker så mycket när han dricker och rökning sker numera ute på däck. Vi hittade inte rökrummet på bätjäveln förrän han redan hade ont i örat så, så var det med det.
Anyhow. Jag hittade dessutom ett CUBUS. Trevligt. Köpte ett par braller. Exakt samma braller som jag köpt på CUBUS i Borlänge och i Sthlm. Så nu har jag även ett par från Lettland. En stor tjock snatt-vakt förföljde oss igenom hela butiken. Inte så konstigt kanske med tanke på att min uppfattning av de andra kunderna att dömma är att de flesta Lettiska-människor är sjukt upp-piffade när de går ut på "stan". Highheels och kappor, och massor med smisk, de flesta män har rock och ser allmänt fashion-abla ut.
Vi var rätt bakis, och Patrik hade inget hårgummiband. Bara det är ett problem. Han kommer knappt in på en krog utanför Villis med håret utsläppt, och åker vi nån annanstans utan hårgummi kan det sluta med både pissprov och civilspan, typ. Jag undrar vad det är med det där håret alltså. Jag hade dessutom min härliga helly hansen liknande jacka och Patrik en mötley crew hood. Som hittat för en snatt vakt. Meen, tji fick han eftersom vi payade snällt innan vi gick.
Som vanligt fotade jag det jag tyckte var allra finast.

 Detta ärfrån kajen. Miljoners (känns det som) fåglar. Hitchcock-feeling.

 Vilhelmina Taxi, mitt i sverige. På vägen hem alltså.

 Erotik museum, fast det kändes mer som om han var en konstnär som samat på sej så mycket att det skulle ställas ut, man ser inte hela rummet, och jag ångrar att jag inte fick fota mer när han ändå frågade om vi ville fota, jag är glad att vi gick in även om vi trodde det först var en bordell.

 En fläskburgare. Vi trodde det var en hamburgaremed bacon på men nej, var fläsk, bara fläsk.. huu..

 Jag, bara jag helt enkelt.

 Patrik på en bro i riga. Jag trodde han inte skulle synas men haha...

 Patrik, men kaffe, på en sten i Riga. Vi tänkte oss att om han suttit liiite längre hade folk börjat kasta pengar i koppen.

Nästa den bästa bilden. en toa, på en kaffe Bar. Världens finaste toavägg kasnke.

ja det var väl det. Nu är vi hemma igen. Tillbaka till den vanliga, och nästa vecka ska jag börja jobba natt, jag har gått tillbaka till mina soppor igen och allt är frid och fröjd.

Vette fan om det inte är roligare med soppor än mat egentligen. För efter buffen på fredag kväll på båten åt jag så jag spydde efteråt, och efter buffen på lördagen så gatt jag sova en timme efteråt eftersom jag blev ohyggligt trött. Om det tyckte Patrik inte.

Så. Nu kommer vi till den frågan som borde ha kunnat sluta ställas innan den 31/10:

VAR I HELVETE ÄR MIN FJÄRRVÄRME?????

Det är fy skam och kontraktsbrott. Jag kommer bli fly jävla förbannad snart så jävulen va arg jag är. Till och med ungarna tittade på mej med stora ögon en morron när det var kallt och sa: -men mamma, när kommer fjällvärmen? (ja dom tror det heter så..)


Igår hade jag dessutom en låång session med min stora inspirationskälla tillika mentala närings källa:

Jag älskar Freddie Mercury nästan liite mer än Patrik. (Men va fan han är ju död, så det är väl inte hela världen. Freddie M alltså, inte Patrik)

Pust.

Skulle tro att jag gått upp ett par kg idag. Men det är det värt ta me fan. Jag fyller ju för helvete 30 år. Och va firad jag blivit. Av min släkt, av mina vänner. Jag blir förvånad hela tiden. Mest för att jag blir så rörd att de tar sej tid. Nu är allt bortplockat och vi har packat klart. Imorron lämnas barnen till syrrans omtanke och kärlek över helgen och vi åker bort. Långt bort tillsammans. Det ska bli så jävla skönt. Först ska jag göra nånting jobbigt så klart, men sen. Det känns skönt att ha Patrik i ryggen dock.

Jag fick förresten jätte fina blommor och en *bambarabam* SYMASKIN. Jag hade önskat mej en så det var bra. Nu får jag börja öva mej på sy, så jag kommer upp i samma klass som Susanna, min kusin, men...öving ger fördighet.

Nu är det brooooen på svt, så i better go. Det blir ett uppdate efter helgen.

Sipp!

TreaNolla

Trettio år.
Började dagen med att inse att kaffet var slut.
Så jag hasade upp på OK, i pyjamas byxorna bara, och unnade mej därefter ett Gevalia paket istället för extra-snusk kaffe. Ja, det är inte så att jag aldrig hasat in på OK med håret på ända förr, de borde vara vana vid det här laget.

Jag har handlat på OK sen jag var 3-4 år tror jag, när jag var liten så var det ju inte åldersgräns på cigaretter så jag fick handla cigg till morsan typ jämt. Jag tultade upp med hennes lilla röda portmonä, och läspade fram "en röd commerce". Minns en gång då jag råkade köpa gula blend isället. Ingen hit. Minns även att ingen kunde öppna den lilla röda börsen utom jag, så jag öppnade den, räckte över den och kassapersonalen tog pengarna själv och räckte över den.
Det var flera som jobbade då, som jobbar nu. Ja, man kan säga att jag växt upp på OK i Vilhelmina.

Nå jag kom in imorse, nästan inte ens vaken, och deklarerade att jag fyller år. Peder frågar mej om jag känner mej nöjd med livet nu i och med denna milstolpe.

Jag svarar "Ja varför inte, jag har ungar, en sambo ett hus, blalblabla"
Vi fortsätter språka om jag har gjort allt det där man ska osv, och jag brölar:
"Jaa, jag har ju tagit knark, och sen slutat ta knark, sen fick jag ju baaarn"..
De tittar på varann, mmm okej.... "så du har egentligen bara varit normal i 6 år?"
På vägen tillbaka hem tnkte jag på mitt brölande. Va fan sa jag? Och vad menade jag med det?

Jag menade, eller vad jag MENADE ATT MENA, om min hjärna hade varit vaken, är att jag TROR att jag inte har någon kris-varning. Kris är ju när man hoppar över, eller skjuter vissa faser i livet framför sej för att man tror att det går att hoppa över den. SOm tex, om du kommer behöva en period då du bara festar och har kul när du är 22, men råkar föda ett barn när 18, så skjuter du hela den fasen framför dej tills du får panik, vid ex 30.
Jag har inga såna faser kvar. Jag har ju levt ut varenda fas hittills. Underbart. Minns att det första jag tänkte när jag insåg att jag var gravid med oliver var; "är jag redo för den här förändringen? Är det dags nu?" Ja, det var det. Thomas, oliver far, hade hjälpt mej att lugna ner mej först, Jag har antagligen en del att tacka honom för att jag sitter här, för jag var ganska trasig när vi fann varann, lekte förhållande i ett halvår, gjorde ett barn och gjorde slut.

Tacka fan för att jag är glad att fylla 30. Jag är glad att jag överlevt. Och jag är glad för alla jävliga, bra, tråkiga, glädjande, panikartade och tillfredställane saker jag gjort hittills, alla rätta och extremt fel val jag gjort i livet, har ju gjort och format mej till precis den som jag är nu, här.
Och förutom mitt kontrollbehov och lite panik-ångest nu och då, så tycker jag att jag är en jävla bra brud.

Idag ska jag bara ha det trevligt.

Grattis mej.

dan före dopparedan

men nu är det bara en dag kvar innan vi får träffas och ha fest. Känns som det är välbehövt nu.
Fyller man trettio bör det firas in, och eftersom jag inte har kvar nån av mina år gångs vänner har det inte blivit av många fester i år.
MEN nu har jag sjukt mycket att göra att jag knappt iner jobba på jobbet idag känns det som. Men det är väl så som kontroll-freak så jag får skylla mej sjäälv som skulle styra upp allt ensam.

Update när jag har tid.

Hej!

Jag+Skadan Olofsson= Sant.

Ja, så hur gick det nu med maten i helgen? Var det som att sätta sej på ett Tefat nerför granbergsbacken? Vräkte jag i mej så chips och ostkrokar stod ut genom öronen på mej? JA!

Nej, hahaahaha..jag skämtade bara. Det gjorde jag inte. Jag var en duktig flicka och gjorde EXAKT som det stod i regelboken att man skulle göra och det har gått hur bra som helst. Det mest sockriga jag fått i kroppen är antagligen en skvätt hembränd sprit, blandad med ramlösa. Gick för övrigt mycket bättre med lite kyckling och sallad i magen.

I övrigt så har jag en massa roliga saker att se fram emot.

Min 30-års fest den 29 okt, fylld med mina vänner, som jag är otroligt glad över ville slösa en lördag tillsammans med mej.

Min födelsedag den 2 nov. Som jag TROR att jag är glad över.

Riga resan är bokad så den 3 nov åker jag och min cherrypie till Sthlm, jag måste bara in i lycksele och avlägga ett pytte vittnesmål på tingsrätten, men SEN! Mini semester! weehoo. Jag längtar.

Sen har jag lejt en pianist och anmält mej till "hjulkalendern" på folkan den 10 dec kl 12.00

OCH sist men inte minst fått klartecken av Inga-Lena att vi ska vara med i julkonserten den 17 dec.

Du ser, massa roligt!

Jag ska också passa på att berätta vad Skadan Olofsson gjorde idag.

Eller, låt mej börja så här:

Jag har känt min sambo i 10år ungefär, vårt förhålande sträcker sej ca 7 år bakåt.
På dem åren har han hunnit
*skada njuren i en bilolycka
*skära av en sena i armen
(dessa två skador hände vid olika tillfällen under tajt tidsperiod men kunde inte behandlas på samma lassarett så vi kryssade mellan lse och umeå ett par ggr.  Jag var dessutom RÄTT gravid ska tilläggas.
*fastna under en bil, nästan mitt i natten, för att domkraften inte höll så brandkåren fick komma och ta lös han.
Sen var det lugnt en tid men så...
*sågade han sej i tummen förra året medan jag var på julkonserten så vi gatt åka med en jävla fart och sy den i dorotea efteråt.
Och så idag...... kom han hem från jobbet och släntrade ner i källaren för att göra upp en eld, men kom upp efter ett par minuter.. varför?
För att han hade:
*huggit sej i benet med yxan så man såg rätt in. Det var inte mer än en cm längt men djupt...djuuupt. (urk)

Vi tejpade det och hoppas att det räcker.
Känns som första hjälpen väskan jag köpte från jobbet var jävlar i mej de bästa jag köpt.

Jag var tvungen att påtala för honom idag att han faktiskt är ganska klantig. Varpå han svarade: "ja men nu var det länge sen sist.."

Säga vad man vill, men tråkigt har man sällan med honom. Han kanske inte tar mej på restaurant eller på romantiska promenader, men jag har då snart sett varenda sjukstuga i kommunen, och det är inte fy skam!


Skadan olofsson, ja herregud.

Imorron ska jag få träffa Oscar. Älskade plupp. Jag längtar efter dej!

Som nu..

I helgen var jag och min arbetsgrupp på "avkopplings-resa" till Klimpfjäll, där de hade hyrt stugorna som Kommunal har, som man får hyra. De var verkligen mysiga.
Jag kände mej inte jätte peppad först, eftersom jag antog att mat och dryck skulle spela ganska stor roll, som mat ofta gör när man ska ha "samkväm" med människor man annars inte direkt umgås med. Mat kan mötas i mat, även om jag föredrar musik, som ni vet.
Iallafall så åkte jag iallafall, och mycket riktigt handlade de första 3-4 timmarna om att tillreda och äta mat. Jag och Shirrans bäbis Kiara hängde i soffan medans de andra åt, just för att det skulle bli lite enklare.
Man kan säga ändå att det här var första gången jag inte kände mej helt delaktig i nåt. Kanske för att det spelade så stor roll just då. Meen, middagen förflöt och efter vi packat bort så spelade vi spel och lite annat innan jag gick och la mej. La mej först, sov längst och klev upp sist.

En rätt gemytlig fredag faktiskt.

Jag längtade hem på lördag, hem till resten av min familj, och i min värld fick jag för mej att vi skulle ha en lugn kväll utan några utspel eftersom vi faktisikt inte ses så ofta nu för tiden. Inte mentalt iallafall, men jag och min käre Sambo hade inte alls samma tanke sätt visade det sej. Och det är inte hans fel. Han kunde ju inte veta att jag ville det. Men jag ville att han skulle ha velat det. Fattar du?

Det är antagligen ganska ofta, när man blir irriterad på sin partner eller vän, så beror det på att jag tänkte nånting, och bestämde det inuti, och när han inte gjorde som jag tänkte att vi skulle göra, fast jag inte sa nåt, för att jag tyckte att han borde fatta det, så blir jag arg.
Vi kan med 100% säkerhet redan nu säga att när vi säger/tänker att han/hon "borde fatta det" så är det en helt orimlig tanke. Det finns tusen bevis på att en del inte fattar det man kan tycka att "de borde fatta" :

*Adolf Hitler
*Josef Fritzl
*Breivilk
*plus många många fler....

Hur som helsty. Man ska aldrig måla upp luftslott, för den enda som blir besviken är du. Du och bara du. POFF! säger det, så spricker de som såpbubblor och så står du där med såpa rinnande i pannan och undrar i förnekelse hur det här kunde hända?

Jag planerar i varje fall att introducera mat igen till helgen. Hur länge vet jag inte, men iallafall nu eftersom jag har 30-års fest, fyller år, och åker (förhoppningsvis) till Riga med Patrik sammanslaget på två veckor. Och eftersom jag måste börja introduktionen innan den 29, och den tar ca 8 dar borde jag börja....*pausmusik* ... på fredag. Jag är sjukt nervös och hoppas att jag inte fuckar upp det. Ska väl lus läsa böckerna nu då så jag är förberedd.
Jag ser minst fram emot att bajsa igen. Det är ganska skönt att inte behöva göra det mer än nån gång i veckan faktiskt :) (trodde du verkligen att jag..JAG skulle ha en blogg utan att prata om bajs?)

Uppdatering om det kommer lite senare i veckan.
Annars är jag lite i vibration just nu. Mycket är på G. Tråkiga och roliga saker, eftersom balansen i livet är det allra viktigaste så är det den jag kollar av hela tiden. En liiten liiten känsla av vaccum har infunnit sej och jag vill inte att den ska bli större. Inte nu.

Å adnra sidan, är det så konstigt? Tänker man mycket så är det lätt att förlora sej tills man tar en paus. Som när man är på jobbet och går in i en roll, och man märker inte hur sjukt slut man är förrän man sätter sej ner hemma. Så känns det nu. Jag har tänkt och känt så förbannat mycket att nu när nåt tvärslet mej åt sidan så blev det en konstig form av förvirring och apati.

Hej.

Jävligt tidig morron och några erkännanden.

Så förflöt Mikaeli helgen 2011. Det roligaste var att jag fick ha träff med mina gamla brudar från förr. Vi skulle ju ha en gedigen klassträff i lördags. Med gamla gymnasieklassen. Haha, det är jävligt roligt egentligen att vi tänkte att det skulle vara nån intresserad av det.
Jag gick alltså ut gymnasiet år 2001, ett år senare än mina fellow 81or. För att jag gick om ett år. Och klassen var inte det minst tajt om man säger så.
Jag var inte riktigt mitt mest samlade JAG just Och när vi skulle ta tag i det här med inbjudan nu så minns jag inte ens hälften av de som faktiskt fick i min klass.

Vi blev iallafall tre stycken. Jag, Anna (som numera är sambo sen nio år med Patriks storebror, alltså ingen jag INTE sett på flera år. Fan våra ungar är ju till och med kusiner..)
Och så MARIA. Älskade Maria som var precis som vi, som då och likadan nu. Det var underbart. Vi saknade bara Anette, och Jonas. Jonas hade giltigt skäl till att inte komma eftersom han dog i bilolyckan Patrik oxå var med i den 17 maj 2003.

Det minst intelligenta i helgen är att jag fick den briljanta ideén att jag nog skulle kunna dricka lite rödvin. Bara liite, utan att först äta fast föda. Jaja, jag ser hur du himlar med ögonen, Sluta med det där, du ser ut som min mamma!!

Jag drack hur som helst 3 stycken och sen gick vi ut, väl på hotellet drack jag vatten men det var redan för sent. Vinet fick ner i magen, laddade som en tsunami, och störtade rakt upp i huvudet för att ta första bästa väg ut (munnen) när jag kom innanför dörren hemma kl 01.30. Tack och hej rödvin. Haha, Patrik sa inte ens emot mej när jag sa att jag skulle dricka. "Okej" sa han. Antar att han känner mej allt för väl. Så här skulle antagligen konversationen sett ut iallafall:
"Jag tänker dricka lite rödvin nu"
"Men Therese är det verkligen smart?"
"Va?(med eftertryck). Ja, det är det. Jag vet att det kommer gå fint!!"
"Okej"

Det blir som den g¨ngen vi budade hem en Sodastream på Tradera och använde den flitigt en period. Så en dag tänker jag mej att man kan uträtta storverk med den så jag köper en Festis flaska och häller i innehållet i Sodastream flaskan.
"wehoo! Nu jävlar jag jag kolsyra Festis!!"
"Therese det går inte"
"jo det gör det"
"nä"
"jo" "nä" "jo" osv..
"JAG VET ATT DET GÅR!!!!" ( jag blir sån när jag är sjukt säker på min sak)
"jamen gör det det då man ropa inte på mej sen"
"HA! verkligen inte!"

Nöjd som Einstein måste känt sej så stoppade jag in flaskan i Sodastreamern, tryckte för kung och fosterland och BOOM!

Hela jävla flaskan exploderade och Festis rann över köksluckorna.

Jag stormar vardagsrummet och ryter som en lejonhona:

"Den exploderade!"
"Jag sa ju att det inte gick..."
Det är ju INTE vad man vill höra direkt.
"MEN PATRIK VARFÖR STOPPADE DU MEJ INTE DÅ FÖR HELVETE!?!?!?!"

Ja jag vet.
Så det var antagligen därför han bara svarade "okej" till att dricka rödvin i Lördags fast det var 34 dar sen jag åt fast föda. Och inte var det minsta förvånad när jag störtar in på toan för att kaskad-spy.

För att han vet att jag lär bäst av mina egna misstag.  (och vägrar tro på hans tillrättavisanden)

Anyhow. Passerat -10kg iallafall.
 Heja mej.

Förresten. En gammal parallell klass kompis från grundskolan har hängt sej. Dagens stora frågeteckan är hur man kommer så långt ner att man faktiskt genomför det.Stackars anhöriga. Hurv..

Bara en söndag kan man tycka.

Så, Idag är det 4 veckor sen jag mumsade lös helt gränslöst. Känns fint att kunna se det. Tänken har funnits tidigare att kanske kommer jag till den här magiska dagen, men. Ja. Nu är jag här iallafall.

Jag har dessutom fått ut en ny diskmaskin på hemförsäkringen, som kopplades in utan problem, OCH Tamtaratam! Vi har fått avtalet från EON som jag skrivit under och skickat in.

Jag gick således in på banken för att låna upp på huset som jag även det blivit lovad tidigare, och fick INTE komma till nån av mina vanliga bankmänniskor utan till en rätt sträv tant, som inte känner mej och säkert tyckte jag var väldigt udda. Anyhow, det rullar på nu iallafall. Allt är som det borde vara.
Vi har gjort pass till vår Riga resa, och jag är fortfarande lika lättad och glad som alltid i det här nya livet.

Men, det har varit saker som hänt, som jag inte ens tänker andas om på en simpel blogg, men som fått både mej och P att sitta mitt emot varann vid köksbordet och stirra rakt ut. Jag tänker på det hela tiden. Hela jävla tiden, och han med. Det tog säkert en hel dag innan vi ens började prata om det och nu pratar vi. Med varann, hela tiden. Tankar och känslor om det förflutna och framtiden hos oss och våra nära. Saker som vi trodde var självklara ska plötsligt omprioriteras och delas upp i små små bitar för att sedan läggas i högar bara för att vi ska kunna begripa. 
Vi vet, att det är positivt, i det allra vidrigaste form, men ändå. Jag älskar att vi kan prata om det. Jag älskar att vi kommit så långt att vi kunnat utveckla det som gör oss till det vi är, så vi kan prata om nånting som sårar och smärtar och lättar oss lika mycket. Jag älskar att vi har det och jag älskar honom. Herregud, vad jag älskar dej.

Ja, vettigare än så blir det inte idag. Jag är för osorterad av jobb och hemma-tid att jag inte kan tänka klart nu.

En annan dag.

Muskelkoma, och alla hundarna.

Varje gång jag googlar på bloggar om viktminskning så hamnar jag hos dem vars senaste inlägg var för typ ett år sedan ungefär. Vad betyder det? Att alla ger upp? Hur ska man kunna få lite verklighetsbaserad inspiration om man bara hittar folk som failar? En hög med quiters som inte tagit bort bloggen när de gett upp, men som hade lika mycket jävlar anamma som jag i början?

Nåväl. Skitsamma i det. Men det stör mej. 

Jag var iallafall på BC idag och gjorde mitt träningsprogram som Katarina gjort åt mej. Jag tycker det är lite halv trist när det känns värk-löst efter övningarna. Jag kan vara helt igång efter uppvärmningen, som oftast är tio minuter crosstrainer och lite rodd, men sen när jag börjar med styrketränings programmet så försvinner flåset och när jag är klar funderar jag på om jag ens behöver duscha... SÅ, idag chansade jag lite och ökade några maskiner i kg och några i antal repetitioner och ja, det kändes på nåt sätt lite bättre. Jag har sällan träningsvärk efter, och det vill man ju ha. Tycker jag iallafall, med tanke på att mina muskler inte bara legat i vila i flera år, utan i KOMA. Braindead-het. 

Anyhow så är jag inne på min 21 dag. exakt tre veckor idag sen jag tuggade mat och drack sprit, typ.

Men vill du inte tugga? frågade min mamma mej idag.

Nä, faktiskt inte. Sen har jag snålvägrat att gå till tandläkaren och laga min spruckna tand jag har, så det är för tillfället ganska skönt att vara tuggfri och slippa peta med tandpetare och skit. 

Alltså, dagarna går så fort. Tiden rusar ju fram. Lika fort fram som alltid, och jag har på nåt underlikt sätt förlikat mej med det här.

Dock suger jag på att lyssna på den "mentala träningen" som ska genomföras en gång om dan. Jag har ingen cd spelare och jag har så sjukt mycket energi att jag inte VILL varva ner. När jag lägger mej ner somnar jag som en sten iallafall. Får se när prövningens tid kommer, då måste jag väl gräva fram skivan. 

Och i fredags flyttade hunden. Ledamt men, jag kan hälsa på honom när som helst, och får vara hundvakt. Alfons när nog den hund jag aktivt valt att lämna iväg utan att han mått dåligt av att bo hos mej. Det gör det så jobbigt. Att det är mej det hängde på. Att jag inte står ut med honom. Antar att de som inte haft en varghund, eller för all del en vinthund vet vad jag pratar om, men de som vet, förstår mej. Hoppas jag. Jag stod helt enkelt inte ut med att ha en hund som inte går att fostra till 100%. Jag har haft en hund innan som kom som valp till mej, alltså Isa, och hon fostrades som liten till 100%, och det var underbart. Jag kom ingenstans med Alfons. Vinthundar verkar ha en gen som gör att de gör ungefär precis som de vill så länge man inte har en korvring i fickan att locka dem med man får ingen connection liksom. Inte jag iallafall. Huu. Men han har hamnat i paradiset nu, så orolig är jag inte. Det var mej det var fel på, inte honom. 

Men visst känns det som ett jävla misslyckande från mej. Självklart. Mamma sa idag: - Men nu blir det inga mer hundar va? Du bara lämnar bort dem ju!

Förstår att de verkar som det för dem som inte varit med, men för att klargöra det hela ska jag beskriva vilka hundar som bott här och varför de inte gör det längre.

ISA, min älskade dvärgspets var min allra första hund. Hon var mitt allt i 6 år. Var med överallt, träffade alla, älskade alla och den trognaste jag garanterat nånsin kommer ha. Hon hamnade lite i skymundan när Oliver kom och när vi sedan köpte huset och fick Emil inom loppet av 7 dar så blev det för mycket för henne. Hon hade aldrig varit prio sist, och gillade dfessutom inte riktigt små barn. Till slut kom hon inte ens fram om någon kom in genom dörren och låg bara under bordet i ett hörn. Det gjorde ont när jag bestämde att hon kanske skulle få det bättre hos någon utan småbarn som hade all den tiden med henne som jag hade, så hon flyttade till Kristina, och levde upp nästan genast och fick sen tre fina år med henne innan hon dog på en promenad i somras. 9 år gammal.

MONEY var en 18 månader gammal rottweiler som bott i en bur i sthlm halva sin uppväxt hos en tjej som hellre köpte bling-bling halsband till honom än gick på promenad. Efter en tid tog pappan till min äldste son hand om ohonom men det blev ohållbart då han jobbade mycket och bodde på 5våningen i ett hyreshus i sthlm. Så, han fick stanna hos mej en gång när han var hemma. Han var världens snällaste, men hatade HATADE andra hanhundar. Kunde börja resa ragg, tugga fradga och bete sej redan 50 meter innan vi passerade den andra hanen. En gång när jag åkte bort hade min vän hand om honom och hans pappa blev förälskad i Money så han fick till slut stanna kvar hos dem. Där strövar han ännu på lägdorna och har det alldeles underbart.

BABBEN hamnade hos mej att en ren slump då P skulle köpa Lukas i en grannkommun och hon som hade honom, ville helst att hans mamma oxå skulle flytta med. Och hon var så bedårande fin att jag inte kunde annat än ta med henne hem. Hon hade ungefär samma mentalitet som Isa, följsam, ivrig att bli älskad, älskade alla. Problemet var att hon nästan hela sitt liv gått som draghund. Kommandoledar-tik hette det visst, och dörfår spenderat nästan alla av sina 5 år i hundbur. Ni med familj vet hur volymen i en familj med två tätt födda småbarn kan vara. Med skrik och grin, tillsägelser och allt vad det innebär.

 Babben fixade inget av det.

 Hon skakade och trodde att det var henne det gällde varje gång. Kissade på sej och grävde sönder madrasserna i sängarna. Hon fick bo i 1.5 år innan jag insåg att det varken var bra för våra sängar eller hennes psyke att stanna,.  så hon flyttade in hos en ensam boende kille med aktivt liv. Först funderade jag på om hon skulle få somna in, men jag tyckte att hon förtjänade att få en chans till ett stilla liv. 

Sen efter ett år kom Alfons in i våra liv. Jag trodde jag läst in mej till punkt och pricka i hur varghunden fungerar men jag hade så fel jag kunde ha känner jag.

Visst var han lugn, och snäll, ungarna landade på honom ibland och ja. Älskade Alfons. Det var ett aktivt val att omplacera honom, fast det inte led nån nöd på honom. Det var mej det var fel på. 

Jag är ingen jättehund-med-super-envist-sinne-människa. Jag skäms men så blev det.

Jo, Lukas bor kvar och han kommer bli kvar. 

Och jo, visst vill jag ha hund, en liten tuktbar hund, en Isa, (som jag aldrig mer kommer få). Men, det kommer  dröja LÄNGE innan jag överväger att flytta in några nya "bäbisar" i det här huset :)

Man kan säkert tycka att jag varit en dum hundmänniska och "gett upp" för tidigt med alla,, men nä, jag ser mej som hellre en extrem djurälskare som insett verkligheten, och gett hundarna de liv de förtjänat. 

Det finns jägare,  som köper hund, sätter dem i hundgård och en månad per år ger dem lite kul, och skulle de inte leva upp till förväntningarna finns inga andra alternativ än döden. Tänk på det.

SÅ var det med det.

Hej!

Omvänd (& Jag vs EON part 2)

Jo, Han ringde, Gubben, en dag. Kan det ha varit för förra fredagen. "Jag kommer på tisdag innan 9.30, är nån hemma? Skulle behöva titta lite igen, och prata med er granne".
"Nä, vi jobbar bägge två. Men vi kanske kan lösa det på nåt sätt så nån är hemma"'
"Fint jag ringer dej på måndag em och kollar av"'
"bra"

Måste jag tala om att han varken ringde eller kom. Men eftersom vi börjar fatta hur eon jobbar så övervägde vi endast en halvtimme eller så att nån skulle vara hemma från jobbet och vänta hela förmiddagen, men bestämde oss för att han antagligen skulle ringa om han mot all förmodan tog sej förbi.

Hur som helst. Vad han inte räknade med är ju att jag jobbat upp en rätt bra terroriserings teknik med Snigeln fram till nu, och eftersom allt han ska göra, ska tas med Gubben så har det stört mej att jag inte har Gubbens nummer eftersom jag antagligen skulle komma direkt till källan på så sätt. Men eftersom han ringt mej så hade jag ju nu Gubbens nummer...så jag väntade en vecka sen ringde jag upp honom.
"Du kom aldrig förra tisdagen, och ringde gjorde du inte heller"
"eh...nä...det blev så mycket.. Jag var tvungen att åka till en annan som hade det ännu mer akut.. Men jag kommer nu på tisdag. Efter halv tre."
"ja det hoppas jag verkligen att du gör"

Jo, Gubben kom, kl 1600, och då hade jag hämtat patrik från jobbet och tvingat honom att vänta hemma på typ.
Han gick ner i källaren och kollade runt. Sa att det FÖRHOPPNINGSVIS gick att lösa genom att gräva över grannens tomt (som för övrigt är så mån om sinn trädgård och häck att han blev utbränd vid 80 års ålder för att han påtade på så mycket. Trädgården är sjukt snygg och super väl omhändertagen,, Stackars han) Han berättade OXÅ att han nyss grävt in till sin son(?) (man undrar lite surt om det var det som var akut). Men "antagligen kommer det ett avtal om nån vecka, och de börjar gräva om några veckor.
Låt mej påminna er om att han i juni sa att "det kommer ett avtal om nån vecka sen gräver de efter semestern.."

Så, Vi får vl vänta och se, men har det inte kommit nå avtal om nån vecka, ja då ringer jag upp honom igen. Jävlar att jag inte tänker ge mej.


Så i övrigt var det ett tag sen jag skrev, men det hnde ju så jävla mycket på kort tid. Egentligen är jag lite orolig för att tala om det efter jag inte vill jinx it, men efter jag börjat med extravaganza, med tillhörnade fett terapi i grupp (som nog bara jag kallar det) så har jag äntligen funit en sjukt uppiggande glädje i att träna. De har en våg på BC som inte är det minsta rolig egentligen, men när han klivit upp på den, rasslar det till och ut kommer ett kvitto med vikt, fett procent, vatten procent, invärtes ålder, och HUR MYCKET FETT DU EGENTLIGEN HAR I KROPPEN. Svart på vitt. Jag skulle kunna ta allt överflödigt fett i min kropp och, baserat på min idealvikt, bygga en klon av mej själv i bara fett (som skulle få göra allt tråkigt). Det blev droppen. Jag nu är jag som en galning.
Jag är väl den typen som startar saker för att sen dala i motivation och sen ge upp, men, jag är inne på min 18onde dag av "nollning". Jag kallar det så eftersom "pulverdiet" är så trist ord. Jag ser det som att jag nollar mej. Tar bort allt socker och mat sug och när jag se börjar med fast föda igen kommer jag kunna börja som "man ska". Jag tänker mej att hälften av er himlar med ögonen nu, men så ätstörd som jag var, så är det hr en underbar metod. Jag har inte varit så här pigg och uppåt sen jag var arton och beställde hem tabletter som var lagliga då, men senare förbjöds. Allt jag har tänkt göra, tar jag mej för. Jag är glad, upprymd, sover bra och har inte funderat på att stoppa en enda matbit i munnen på 18 dar.
Heja mej helt enkelt. Jag vill göra det här jämt känns det som. Just nu. Hur länge det här kommer pågå med nollningen vet jag inte, men jag håller på så länge det känns underbart, sen får vi ta det eftersom.
Men just nu kan jag helt ärligt säga dej att jag ALDRIG har mått så här bra på flera år.

Har jag gått ner i vikt på 18 dar? Skulle tro runt 6-7 kg. Men jag väljer att inte tänka på det, jag tänker att jag ska bli stark.. och snabb.

DET var dagens uppdatering från en otroligt hurtig människa.

Nervförstärkt.

Ringde nyss till Snigeln. Han berättade att de haft ett möte precis i grannkommunen och att han trodde att Gubben varit hos mej, att det var därför jag ringde. Jag frågade varför han skulle komma hit och han svarade att han skulle komma och "titta" lite mer, samt ev fråga grannen om ha kunde gå över deras tomt för att kunna gräva in det. Suck. Okej. "Ska du vara hemma idag?" "ja nu har jag väl inget val.."

Känns som om jag pratat med Snigeln så många ggr nu att jag snart kan säga "puss" när vi lägger på.
Egentligen gav vi upp igår, och vi har redan hört oss för om hur man gör om man vill investera i nåt annat alternativ till uppvärmning.

Sen till nåt annat:

I övrigt har jag funderat en del på varför det alltid är acceptabelt att vara fysiskt sjuk, men inte psykiskt sjuk. Det är ju faktiskt inte så många år sen man var "sinnesslö" "idiot" "nervklen" eller "bakom flötet".
Nu finns ju mer fakta och namn på sjukdomarna istället.

Är övertygad om att många ännu använder de där uttrycken, men då hlst de i den äldre generationen.
Men om vi tittar på begreppen lite. Alla orden hintar ju om att man skulle vara oförmögen att tänka. Nervklen skulle alltså då betyda att man han klena nerver, och vad är nerver?  Trådar som skickar runt impulser från hela kroppen upp till hjärnan och talar om vad kroppen "säger". En kropps tolk mellan den fysiska kroppen och vår inre "jag". 
Att vara "nervklen" skulle alltså betyda att man har klena nerver, att nerverna inte orkar skicka alla impulser upp i hjärnan, och konsekvenserna av det skulle kunna vara vad som helst. Vi kan inte flytta benen, sätta kammen i håret eller borsta tänderna. Röra ögonen eller vicka på tårna. Prata eller skratta. Ja det är ju massivs med sker det skulle kunna betyda.
Man skulle kunna säga att någon med MS är nervklen i så fall. Men skulle man säga det så skulle det bli,
 "-Nej nej, nervklen? Nej han har ju MS, en sjukdom."

Hjärnan är en en del i kroppen, och har man någon rubbning  där så är även det en sjukdom. Lika som om man har rubbningar på i benmuskeln är det en sjukdom (med rubbning menar jag att det inte fungerar så som det är vetenskapligt bevisat att det ska göra för att man ska få placeras i facket "frisk".)

VAD ÄR DEPRESSION?
Enligt statistik visar det att varannan kvinna och var fjärde man någon gång under sitt liv drabbas av en depression. Att vara nedstämd och ledsen är någonting som tillhör våra liv. Depressioner tillhör en av vår tids folksjukdomar och att drabbas av en depression är absolut ingen dans på rosor. Stegen är oerhört svåra och taggarna sticker oss om och om igen.

Depressioner är inte detsamma som nedstämdhet även fastän man skulle kunna tro att det är samma sak. Depressioner pågår under en längre tid. Flera symtom som skall överensstämma med hur man känner sig – under lång tid. En depression gör så att man inte orkar göra någonting – allt känns meningslöst och man orkar inte lägga ner tid på att göra någonting som i slutändan inte blir bra i alla fall. Man kan tappa aptiten och man sover sämre om nätterna.
En depression handlar mycket om självkänsla och självkritik. Allting man går igenom handskas med självkritik och man känner sig dålig. Det är jobbigt och svårt att ta sig igenom dagarna. Man känner sig betydelselös av sin omgivning och man önskar ibland att man inte stigit ur sängen vissa morgnar.


Jag har en rätt irriterande släng av höst deppression( eller nedstämdhet bör det väl kallas när det inte pågår så länge). Kommer varje höst och ibland på våren. Stress blandat med apati kan man säga. Det är svårt att förklara men man kan säga att hela kroppen är stressad, som när du försovit dej eller ska baka en tårta till 100 personer, bor ensam i en by, drack två glas vin till middagen och sen inser att du glömt att köpa grädde. Den stressen. Samtidigt är hjärnan så trött att du inte kan fokusera riktigt på vad det var du höll på med. Som om kroppen och hjärnan skickar för MYCKET impulser till hjärnan som bara drar ner gardinen och intar viloläge. Man tänker att "idag ska jag gå och köpa mjölk". När jag sen kommer in på affären så finns bara "idag ska jag gå på affären och kööööözzzz"...error´.
Fast ändå har ju inte allt vett och sans försvunnit så allt det oblgatoriska man ska gära, som hushållsarbete och jobb och sånt, försvunnit. Det tar bara bldigt mycket längre tid. Allt går sakta eftersom man inte kan fukusera. OCh den totala meningslösheten. Den är nästan värst. Att allt jag gör och tänker och säger är helt meningslöst. Fullkommligt jävla meningslöst.

Men det är ju bara i mitt eget huvud. Och än idag är det bara en enda människa som sett det på mej. Som stannade mej på affären och frågade hur det egentligen stod till, eftersom jag verkligen såg ut att inte må bra. All cred till henne. Borde antagligen umgås mer med henne. Jag vet faktiskt inte varför jag inte gör det då jag trivs i hennes sällskap. Fördomslös. Glad. Omtänksam. Fast det är lättast att inte träffa nästan nån. Helst inte de som har lätt för att kritisera. Och då är det lätt att glömma bort att träffa dom som inte kritiserar. Tro mej, jag är fullt medveten om varenda fel jag har. Fullt medveten.

När det var som värst pratade jag med min mormor, en underbar tant på 87 år. Även om hon har så väldigt mycket av det "gamla stammen"-tänket kvar så förstår hon. Hon försöker förstå tills hon delvis gör det.
Sen kommer vi fram till en lösning. Oftast. Hon är den som säger " du är stark. En underbar mamma, en kämpe som jag älskar. Glöm aldrig det. Jag älskar dej."  Herregud. Hur ska jag en dag klara mej utan henne.
Jag förstår att det är svårt att förstå för dem som inte har samma problem som jag har, och det är lätt att säga "ryck upp dej" "du tänker för mycket" Jag tänker inte alls, det är problemet. Det går inte.
MEN, som jag sa till mormor;Det gör över. Det gör det alltid. Det här är inget konstigt. Inte konstigare än att barn oftast bli förkylda på hösten. Men det kan vara svårare att förklara varför man är som man är en period, eftersom det inte syns. men jag skäms inte.
"men man ska inte skryta om det, Therese"
Det var det enda hon sa som det blev en diskution av. Jag konstaterar fakta. Ett gupp i min tillvaro, som jag tar mej över.

Nåväl, den meningslösa perioden har nu tagit slut, och jag är starkare än nånsin. Helst eftersom jag ingått i ett hemligt kontrakt med mej själv. Ett heligt men dyrt kontrakt.
Allt känns faktiskt nästan toppen nu. Jag kan sortera och organisera upp trådarna i det som kallas livet nu.
Och jag tänker. Jag kan sitta på en stol, stirra rätt ut och tänka. Oftast till musik, beroende på vad det är för känslor och handlingar som ska landa rätt. Det är underbart.

Ja vad kan man säga  C'est la vie. Jag är periodvis för nervförstärkt för vad min hjärna klarar av.

Skickar med två guldkorn;

och:

Jag vs EON Part 1

För nästan exakt ett år sen började de mystiskt staka ut pinar hos en granne lite längre ner på gatan. När jag hörde mej för så visade det sej att de skulle gräva in fjärrvärme. Eftersom jag frågat EON på inlandsmässan 2009 om jag kunde få fjärrvärme och de sagt att de absolut inte skulle "investera" förrän tidigast 2011 blev jag förvånad men glad och spurtade rätt ner på EON och frågade om jag oxå kunde få det eftersom de ändå tänkte gräva in till grannen. Jag förklarade var vi bor, var kulverten finns och att jag idag bara har ved och ingen el-patron. Han lovar att kolla med försäljaren, som visar sej vara en Snigel, som ska ringa upp mej senare.

Snigeln ringer efter nån vecka och förklarar att om man anmält intresse INNAN deras semester får man det på hösten men om man anmält det EFTER få man vänta till våren. Jag förstår och frågar om det är säkert att man får det till våren då. Jajamen svarar han. Lovar du mej? Ja! Jag lovar dej, säger han.
Jag berättar för honom att det´skulle betyda väldigt mycket för mej att få in det här eftersom jag är ensamståede med småbarn (jag var det då).

I Maj 2011 ringer jag honom, (-Therese här, minns du mej? "höhö, jag glömmer aldrig en tjej.."  eeh, okej..) och undrar hur det kommer bli. Hur det går till och när ungefär det kommer ske. Han säger att en man ska komma och titta på gården för att fastställa OM det kommer gå.
Jag påminde honom att han LOVAT mej i höstas att det skulle bli av och att jag inte har ordnat ved eftersom han lovade. Han säger att en man ska komma och titta på tomten, men att det inte borde vara något problem eftersom de flesta grannar runt om har grävt in för ett par år sen.

I början av juni kommer en gubbe in på tomten. P går ut för att prata med honom. Han står och kliar sej i skägget ett tag typ och säger att man måste gräva upp hela gatan. P förklarar att det finns en kulvert bakom huset som grannen kopplat in i, som finns stra breve tomtgränsen. Gubben vet inget om det men kollar runt och säger att det kommer en offert inom två veckor.

I min värld betyder offert ett klartecken, att man ska få ett prisförslag som man godkänner och sen är bollen i rullning så att säga. Jag är lycklig och säger till min gamle far att det är slut på vedhuggningen för nu kommer fjärrvärmen. Ingen bryr sej nämnvärt om den lilla ved vi har under sommaren eftersom det inte är nån panik med att klyva,bära hem,,stapla för att torka.

Två veckor går. Sen börjar industri-semestern. Fyra veckor går. Ingen offert kommer och i början av augusti ringer jag upp Snigeln igen. Berättar att en gubbe kom, vad han sa och att ingen offert kommit. Att jag känner mej en anings nervös över att frysa ihjäl i vinter. Han ska prata med Gubben och ringa upp mej inom en vecka.

Ingen ringer, exakt på dagen en vecka senare ringer jag upp honom igen, undrar vad som händer. Han säger att HAN minsann började skriva ut vårt avtal i maj men Gubben är den som inte har beslutat, och säger också vid ett tillfälle: - Jag pratade med Gubben och han sa att han pratat med din Kille? Han säger kille med eftertryck, som om han blev missinformerad innan, att jag bara låtsasdes vara en desperat singelmamma, med magkatarr, och som om jag ljugit om min status. Som om det skulle spela nån roll?
Mitt förakt för gubbar som tycker kvinnor är underkastade och det är männens plikt att värna om oss  i den försvagade rasen tar fart och jag svarar:
Jaså, och hur fan vet han att det var min kille? det kan väl lika gärna ha varit min bror, min vän, min älskare eller min personliga assistent? jag kanske sitter i permobil, vad vet du?
Han finner sej och svarar:
-Det klart att du ska få ett beslut Therese OM det det blir nåt ELLER INTE.
Eller inte? Jag förklarar att det finns inget Eller inte, eftersom han LOVAT mej i höstas, lovat mej i våras och dragit ut på det här hela jävla sommaren. Vi har ingen ved, och jag talar om att blir det inget så får han själv komma hit med ved och klyva och stapla in. Jag säger att jag börjar bli irriterad och deppad och han säger skämtsamt att han sagt till Gubben att jag hotat honom till livet men att han förstååår min frustration. Jag säger att jag funderar på att bomba EON men eftersom den ligger på samma mark som Sågen, där min pappa får mycket av sin inkomst så har jag övervägt att låta bli.. Han har lite humor tack och lov.
Jag frågar vad jag väntar på, han säger ett beslut, ev ett papper.

Jag ringer upp honom näst kommande vecka, och veckan efter det.

Nu senast ringer jag upp igen, på en torsdag, och han säger att han sitter med Gubben mittemot sej. Han frågar honom hur det går så jag hör. Gubben säger att han inte haft tid, men att han konsulterat en annan firma från Umeå som ska komma och titta om det är för mycket berg (?) på min tomt för att gräva. Undeligt tycker jag eftersom alla grannar verkar utan problem kunnat gräva in det här.
Jag hör att han frågar Gubben vad som händer om det inte går att gräva in fjärrvärme åt mej och han mumlar nåt jag inte hör, och de frustar gubbigt på andra sidan luren.
Så säger han, att han nu har pinpointat in mej på fredagen den 2 september, att han ska ringa mej, så jag inte behöver jaga honom. Och att det ska ta högst 14 dar för Umeå företaget att dra sej hit.

Självklart ringde han inte inte i fredags, som han lovat, och Umeå företaget har tre dar på sej innan det gått 14 dar. Det spöregnar och det kryper ner till 18 grader hemma.

Men, vi är survivers, det är inte det, det är bara att jag kommer fan inte ge mej förrän de erkänner att det inte kommer bli nånting.

Till saken hör att de som hade pinnat ut på tomten som skulle gräva in förra året och som gjorde att jag gick ner från första början, aldrig fick nån fjärrvärme. De drog ut på det så jävla länge att de till slut bad EON stoppa upp sina papper i röven och grävde in bergvärme istället.

Men jag väntar till på torsdag, och har ingen kommit då, då jävulen...

To be continued.

Att söka och hitta styrka.

Alla behöver söka och hitta styrka. Det är jag fullkomligt övertygad om.
Även om man är stabil som ett berg så finns det alltid nånting som kan göra dej svag. Ibland för ett ögonblick, ibland så svag att du undrar om du nånsin kan räta på dej ibland.

Som sagt. Jag vänder mej gärna till musik. det kan få oss att lättare komma i kontakt med vad vi känner. Om du tex är ledsen, men inte har någon anledning att gråta, så faller du lätt dit om du sätter på en ballad eller en låt med sorglig text.
Är du glad så blir du än mer upprymd om du spelar en låt med glatt tempo eller glad text. Musik har en förmåga att nässla sej in i själen på mej och dra ut det som jag ibland inte vill ha fram, men ändå behöver få ut. Vissa låtar gör mej alltid glad. Eller får mej lugn. Eller lättar hjärtat en aning iallafall. Därför kan jag spela en låt om och om och om igen. Jag har fått höra att jag spelar sänder den, men den bygger snarare upp mej, ibland från grunden.

Musik är dessutom helt kravlös. Och alldeles individuell.
Tycker det är så fruktansvärt svårt att hitta människor som lyssnar.
Antingen är det en sort som inte hör på när du pratar, eller så är det sorten som lyssnar alldeles för mycket. Den sorten som man vet redan har listat vilka som ska få ta del av det man säger, innan man ens sagt klart meningen. Tror den medelmåttiga lyssnaren är bäst, och den som förstår dej.
Jag kan komma på en enda person som jag vet lyssnar när jag pratar. Som försöker förstå vad jag menar, och som hoppas att det ska kännas bättre om man är ledsen. En. Å andra sidan behöver man inte fler.
Det finns ju musik. hur många gånger har jag inte hittat en sång som exakt talar om hur jag mår. "precis så här är det".

Jag har iallafall påbörjat en förändring. En stor stor livsviktig förändring. Tror inte att någon förstår mej överhuvudtaget, men vet du, det gör inget. Knappt jag förstår. Och inte verkar man lära känna sej bättre med åren. Tvärtom.  Men det är som  det är just nu, och därför måste det genomföras förändringar. Liv eller död.

Förresten.Oftast är det gammal musik av grupper som antingen är döda eller splittrade som jag älskar, och jag sliter mitt hår i förtvivlan att jag aldrig fick uppleva dem live. det finns dock en del som lever, men som förlorade sin glans nånstans där det slutade handla om budskap och bara om pengar. En av dem finns här nere. Lämnar detta inlägg med just honom.

Att börja.

Jag har börjat blogga förr. Det har aldrig gått egentligen. Jag har inte vetat vad jag ska skriva eller om jag vill att nån ska läsa. Men samtidigt. Jag lever i en värld där så få människor har tid att stanna upp och lyssna. Även jag, och vad kan då vara bättre än att faktiskt skriva ner saker jag vill ha sagt istället. Då väljer du själv sen om du vill läsa det eller inte.

"Music is what keeps us together" är ett citat jag tog från Freddie Mercury. Han ska ha sagt det vid något tillfälle, och har han inte rätt?  Trots alla olika åsikter och människor, och tyckande och väljande och placerande i fack hit och dit, så kan man alltid mötas i musik. Två helt totalt olika folkslag kan finna en total gemenskap i musik. Det är otroligt. Och in-ger ett visst hopp.

Jag satt och tittade på youtube en natt, på Queen-konserter, och även om jag alltid gillat Queen så har intresset och samhörigheten vuxit mer och mer. Så jag satt och tittade och tyckte att jag sällan sett nån som levt in i sin musik som just Freddie Mercury. Och rösten var exakt som alla inspelningar jag hört. Kom senare in på intervjuer och inspelade nyheter från dan han dog. Betade av hela hand liv på en natt kan man säga. När jag sedan var "klar" så var jag sorgsen i två dag. Det kändes som om någon jag känt hade gått bort. Somom jag saknade honom på nåt sätt. Nån som hade sin storhetsperiod innan jag föddes och som varit död i 25 år. Det var en underlig känsla faktiskt. Till och med igår när ett ganska medelmåttigt coverband spelade en Queen cover på krogen så kom det över mej att jag liksom sörjde, samtidigt som låten var så vacker.

Den sista videon jag tittade på är inspelad 1991. Han dog senare det året men hade aldrig gått ut med att han faktiskt var sjuk. Men han ser sjuk ut, och videon är i svartvitt, kanske för att det skulle dölja hur blek han faktiskt var. Så här med facit i hand så är han fullproppad med HIV. Han vet att han antagligen inte har så länge kvar. Men spelar det roll? Nej, det gör det inte. Han är inte alls lika spänstig och full av liv som på åttiotalet, han var blind på ett öga av infektion och skakig och svag. Men han gör det som om det är det sista han ska göra i sin stora musik-karriär( vilket det faktiskt var). Enligt hans band kamrater klagade han aldrig. Det har iallafall fått mej att få perspektiv på mitt liv. Om han kunde vara stark, så nog fan kan jag.
Ser om jag får dit filmen här på blioggen, och har du tid, se den och tänk över vad jag skrivit.

 Han dog i November 1991 och orden han säger i slutet på den här videon, "I still love you" är de sista orden han säger framför kameran. Nånsin.

Tittar man runt på videos på youtube så är det människor från hela vida världen som kommenterat dem, en del idag, en del för ett par dar sen. Han lever vidare än idag, musiken lever vidare. Människor som inte ens var född under storhets tiden, finner tröst i en svunnen musik.

Freddie Mercury skulle fyllt 65 år exakt i dag, den 5 september. Undra vad han hade varit idag. Är ändå övertygad om att han stått fast vid det han en gång sa.
Music is what keeps us together.