TreaNolla

Trettio år.
Började dagen med att inse att kaffet var slut.
Så jag hasade upp på OK, i pyjamas byxorna bara, och unnade mej därefter ett Gevalia paket istället för extra-snusk kaffe. Ja, det är inte så att jag aldrig hasat in på OK med håret på ända förr, de borde vara vana vid det här laget.

Jag har handlat på OK sen jag var 3-4 år tror jag, när jag var liten så var det ju inte åldersgräns på cigaretter så jag fick handla cigg till morsan typ jämt. Jag tultade upp med hennes lilla röda portmonä, och läspade fram "en röd commerce". Minns en gång då jag råkade köpa gula blend isället. Ingen hit. Minns även att ingen kunde öppna den lilla röda börsen utom jag, så jag öppnade den, räckte över den och kassapersonalen tog pengarna själv och räckte över den.
Det var flera som jobbade då, som jobbar nu. Ja, man kan säga att jag växt upp på OK i Vilhelmina.

Nå jag kom in imorse, nästan inte ens vaken, och deklarerade att jag fyller år. Peder frågar mej om jag känner mej nöjd med livet nu i och med denna milstolpe.

Jag svarar "Ja varför inte, jag har ungar, en sambo ett hus, blalblabla"
Vi fortsätter språka om jag har gjort allt det där man ska osv, och jag brölar:
"Jaa, jag har ju tagit knark, och sen slutat ta knark, sen fick jag ju baaarn"..
De tittar på varann, mmm okej.... "så du har egentligen bara varit normal i 6 år?"
På vägen tillbaka hem tnkte jag på mitt brölande. Va fan sa jag? Och vad menade jag med det?

Jag menade, eller vad jag MENADE ATT MENA, om min hjärna hade varit vaken, är att jag TROR att jag inte har någon kris-varning. Kris är ju när man hoppar över, eller skjuter vissa faser i livet framför sej för att man tror att det går att hoppa över den. SOm tex, om du kommer behöva en period då du bara festar och har kul när du är 22, men råkar föda ett barn när 18, så skjuter du hela den fasen framför dej tills du får panik, vid ex 30.
Jag har inga såna faser kvar. Jag har ju levt ut varenda fas hittills. Underbart. Minns att det första jag tänkte när jag insåg att jag var gravid med oliver var; "är jag redo för den här förändringen? Är det dags nu?" Ja, det var det. Thomas, oliver far, hade hjälpt mej att lugna ner mej först, Jag har antagligen en del att tacka honom för att jag sitter här, för jag var ganska trasig när vi fann varann, lekte förhållande i ett halvår, gjorde ett barn och gjorde slut.

Tacka fan för att jag är glad att fylla 30. Jag är glad att jag överlevt. Och jag är glad för alla jävliga, bra, tråkiga, glädjande, panikartade och tillfredställane saker jag gjort hittills, alla rätta och extremt fel val jag gjort i livet, har ju gjort och format mej till precis den som jag är nu, här.
Och förutom mitt kontrollbehov och lite panik-ångest nu och då, så tycker jag att jag är en jävla bra brud.

Idag ska jag bara ha det trevligt.

Grattis mej.