Muskelkoma, och alla hundarna.

Varje gång jag googlar på bloggar om viktminskning så hamnar jag hos dem vars senaste inlägg var för typ ett år sedan ungefär. Vad betyder det? Att alla ger upp? Hur ska man kunna få lite verklighetsbaserad inspiration om man bara hittar folk som failar? En hög med quiters som inte tagit bort bloggen när de gett upp, men som hade lika mycket jävlar anamma som jag i början?

Nåväl. Skitsamma i det. Men det stör mej. 

Jag var iallafall på BC idag och gjorde mitt träningsprogram som Katarina gjort åt mej. Jag tycker det är lite halv trist när det känns värk-löst efter övningarna. Jag kan vara helt igång efter uppvärmningen, som oftast är tio minuter crosstrainer och lite rodd, men sen när jag börjar med styrketränings programmet så försvinner flåset och när jag är klar funderar jag på om jag ens behöver duscha... SÅ, idag chansade jag lite och ökade några maskiner i kg och några i antal repetitioner och ja, det kändes på nåt sätt lite bättre. Jag har sällan träningsvärk efter, och det vill man ju ha. Tycker jag iallafall, med tanke på att mina muskler inte bara legat i vila i flera år, utan i KOMA. Braindead-het. 

Anyhow så är jag inne på min 21 dag. exakt tre veckor idag sen jag tuggade mat och drack sprit, typ.

Men vill du inte tugga? frågade min mamma mej idag.

Nä, faktiskt inte. Sen har jag snålvägrat att gå till tandläkaren och laga min spruckna tand jag har, så det är för tillfället ganska skönt att vara tuggfri och slippa peta med tandpetare och skit. 

Alltså, dagarna går så fort. Tiden rusar ju fram. Lika fort fram som alltid, och jag har på nåt underlikt sätt förlikat mej med det här.

Dock suger jag på att lyssna på den "mentala träningen" som ska genomföras en gång om dan. Jag har ingen cd spelare och jag har så sjukt mycket energi att jag inte VILL varva ner. När jag lägger mej ner somnar jag som en sten iallafall. Får se när prövningens tid kommer, då måste jag väl gräva fram skivan. 

Och i fredags flyttade hunden. Ledamt men, jag kan hälsa på honom när som helst, och får vara hundvakt. Alfons när nog den hund jag aktivt valt att lämna iväg utan att han mått dåligt av att bo hos mej. Det gör det så jobbigt. Att det är mej det hängde på. Att jag inte står ut med honom. Antar att de som inte haft en varghund, eller för all del en vinthund vet vad jag pratar om, men de som vet, förstår mej. Hoppas jag. Jag stod helt enkelt inte ut med att ha en hund som inte går att fostra till 100%. Jag har haft en hund innan som kom som valp till mej, alltså Isa, och hon fostrades som liten till 100%, och det var underbart. Jag kom ingenstans med Alfons. Vinthundar verkar ha en gen som gör att de gör ungefär precis som de vill så länge man inte har en korvring i fickan att locka dem med man får ingen connection liksom. Inte jag iallafall. Huu. Men han har hamnat i paradiset nu, så orolig är jag inte. Det var mej det var fel på, inte honom. 

Men visst känns det som ett jävla misslyckande från mej. Självklart. Mamma sa idag: - Men nu blir det inga mer hundar va? Du bara lämnar bort dem ju!

Förstår att de verkar som det för dem som inte varit med, men för att klargöra det hela ska jag beskriva vilka hundar som bott här och varför de inte gör det längre.

ISA, min älskade dvärgspets var min allra första hund. Hon var mitt allt i 6 år. Var med överallt, träffade alla, älskade alla och den trognaste jag garanterat nånsin kommer ha. Hon hamnade lite i skymundan när Oliver kom och när vi sedan köpte huset och fick Emil inom loppet av 7 dar så blev det för mycket för henne. Hon hade aldrig varit prio sist, och gillade dfessutom inte riktigt små barn. Till slut kom hon inte ens fram om någon kom in genom dörren och låg bara under bordet i ett hörn. Det gjorde ont när jag bestämde att hon kanske skulle få det bättre hos någon utan småbarn som hade all den tiden med henne som jag hade, så hon flyttade till Kristina, och levde upp nästan genast och fick sen tre fina år med henne innan hon dog på en promenad i somras. 9 år gammal.

MONEY var en 18 månader gammal rottweiler som bott i en bur i sthlm halva sin uppväxt hos en tjej som hellre köpte bling-bling halsband till honom än gick på promenad. Efter en tid tog pappan till min äldste son hand om ohonom men det blev ohållbart då han jobbade mycket och bodde på 5våningen i ett hyreshus i sthlm. Så, han fick stanna hos mej en gång när han var hemma. Han var världens snällaste, men hatade HATADE andra hanhundar. Kunde börja resa ragg, tugga fradga och bete sej redan 50 meter innan vi passerade den andra hanen. En gång när jag åkte bort hade min vän hand om honom och hans pappa blev förälskad i Money så han fick till slut stanna kvar hos dem. Där strövar han ännu på lägdorna och har det alldeles underbart.

BABBEN hamnade hos mej att en ren slump då P skulle köpa Lukas i en grannkommun och hon som hade honom, ville helst att hans mamma oxå skulle flytta med. Och hon var så bedårande fin att jag inte kunde annat än ta med henne hem. Hon hade ungefär samma mentalitet som Isa, följsam, ivrig att bli älskad, älskade alla. Problemet var att hon nästan hela sitt liv gått som draghund. Kommandoledar-tik hette det visst, och dörfår spenderat nästan alla av sina 5 år i hundbur. Ni med familj vet hur volymen i en familj med två tätt födda småbarn kan vara. Med skrik och grin, tillsägelser och allt vad det innebär.

 Babben fixade inget av det.

 Hon skakade och trodde att det var henne det gällde varje gång. Kissade på sej och grävde sönder madrasserna i sängarna. Hon fick bo i 1.5 år innan jag insåg att det varken var bra för våra sängar eller hennes psyke att stanna,.  så hon flyttade in hos en ensam boende kille med aktivt liv. Först funderade jag på om hon skulle få somna in, men jag tyckte att hon förtjänade att få en chans till ett stilla liv. 

Sen efter ett år kom Alfons in i våra liv. Jag trodde jag läst in mej till punkt och pricka i hur varghunden fungerar men jag hade så fel jag kunde ha känner jag.

Visst var han lugn, och snäll, ungarna landade på honom ibland och ja. Älskade Alfons. Det var ett aktivt val att omplacera honom, fast det inte led nån nöd på honom. Det var mej det var fel på. 

Jag är ingen jättehund-med-super-envist-sinne-människa. Jag skäms men så blev det.

Jo, Lukas bor kvar och han kommer bli kvar. 

Och jo, visst vill jag ha hund, en liten tuktbar hund, en Isa, (som jag aldrig mer kommer få). Men, det kommer  dröja LÄNGE innan jag överväger att flytta in några nya "bäbisar" i det här huset :)

Man kan säkert tycka att jag varit en dum hundmänniska och "gett upp" för tidigt med alla,, men nä, jag ser mej som hellre en extrem djurälskare som insett verkligheten, och gett hundarna de liv de förtjänat. 

Det finns jägare,  som köper hund, sätter dem i hundgård och en månad per år ger dem lite kul, och skulle de inte leva upp till förväntningarna finns inga andra alternativ än döden. Tänk på det.

SÅ var det med det.

Hej!

Omvänd (& Jag vs EON part 2)

Jo, Han ringde, Gubben, en dag. Kan det ha varit för förra fredagen. "Jag kommer på tisdag innan 9.30, är nån hemma? Skulle behöva titta lite igen, och prata med er granne".
"Nä, vi jobbar bägge två. Men vi kanske kan lösa det på nåt sätt så nån är hemma"'
"Fint jag ringer dej på måndag em och kollar av"'
"bra"

Måste jag tala om att han varken ringde eller kom. Men eftersom vi börjar fatta hur eon jobbar så övervägde vi endast en halvtimme eller så att nån skulle vara hemma från jobbet och vänta hela förmiddagen, men bestämde oss för att han antagligen skulle ringa om han mot all förmodan tog sej förbi.

Hur som helst. Vad han inte räknade med är ju att jag jobbat upp en rätt bra terroriserings teknik med Snigeln fram till nu, och eftersom allt han ska göra, ska tas med Gubben så har det stört mej att jag inte har Gubbens nummer eftersom jag antagligen skulle komma direkt till källan på så sätt. Men eftersom han ringt mej så hade jag ju nu Gubbens nummer...så jag väntade en vecka sen ringde jag upp honom.
"Du kom aldrig förra tisdagen, och ringde gjorde du inte heller"
"eh...nä...det blev så mycket.. Jag var tvungen att åka till en annan som hade det ännu mer akut.. Men jag kommer nu på tisdag. Efter halv tre."
"ja det hoppas jag verkligen att du gör"

Jo, Gubben kom, kl 1600, och då hade jag hämtat patrik från jobbet och tvingat honom att vänta hemma på typ.
Han gick ner i källaren och kollade runt. Sa att det FÖRHOPPNINGSVIS gick att lösa genom att gräva över grannens tomt (som för övrigt är så mån om sinn trädgård och häck att han blev utbränd vid 80 års ålder för att han påtade på så mycket. Trädgården är sjukt snygg och super väl omhändertagen,, Stackars han) Han berättade OXÅ att han nyss grävt in till sin son(?) (man undrar lite surt om det var det som var akut). Men "antagligen kommer det ett avtal om nån vecka, och de börjar gräva om några veckor.
Låt mej påminna er om att han i juni sa att "det kommer ett avtal om nån vecka sen gräver de efter semestern.."

Så, Vi får vl vänta och se, men har det inte kommit nå avtal om nån vecka, ja då ringer jag upp honom igen. Jävlar att jag inte tänker ge mej.


Så i övrigt var det ett tag sen jag skrev, men det hnde ju så jävla mycket på kort tid. Egentligen är jag lite orolig för att tala om det efter jag inte vill jinx it, men efter jag börjat med extravaganza, med tillhörnade fett terapi i grupp (som nog bara jag kallar det) så har jag äntligen funit en sjukt uppiggande glädje i att träna. De har en våg på BC som inte är det minsta rolig egentligen, men när han klivit upp på den, rasslar det till och ut kommer ett kvitto med vikt, fett procent, vatten procent, invärtes ålder, och HUR MYCKET FETT DU EGENTLIGEN HAR I KROPPEN. Svart på vitt. Jag skulle kunna ta allt överflödigt fett i min kropp och, baserat på min idealvikt, bygga en klon av mej själv i bara fett (som skulle få göra allt tråkigt). Det blev droppen. Jag nu är jag som en galning.
Jag är väl den typen som startar saker för att sen dala i motivation och sen ge upp, men, jag är inne på min 18onde dag av "nollning". Jag kallar det så eftersom "pulverdiet" är så trist ord. Jag ser det som att jag nollar mej. Tar bort allt socker och mat sug och när jag se börjar med fast föda igen kommer jag kunna börja som "man ska". Jag tänker mej att hälften av er himlar med ögonen nu, men så ätstörd som jag var, så är det hr en underbar metod. Jag har inte varit så här pigg och uppåt sen jag var arton och beställde hem tabletter som var lagliga då, men senare förbjöds. Allt jag har tänkt göra, tar jag mej för. Jag är glad, upprymd, sover bra och har inte funderat på att stoppa en enda matbit i munnen på 18 dar.
Heja mej helt enkelt. Jag vill göra det här jämt känns det som. Just nu. Hur länge det här kommer pågå med nollningen vet jag inte, men jag håller på så länge det känns underbart, sen får vi ta det eftersom.
Men just nu kan jag helt ärligt säga dej att jag ALDRIG har mått så här bra på flera år.

Har jag gått ner i vikt på 18 dar? Skulle tro runt 6-7 kg. Men jag väljer att inte tänka på det, jag tänker att jag ska bli stark.. och snabb.

DET var dagens uppdatering från en otroligt hurtig människa.

Nervförstärkt.

Ringde nyss till Snigeln. Han berättade att de haft ett möte precis i grannkommunen och att han trodde att Gubben varit hos mej, att det var därför jag ringde. Jag frågade varför han skulle komma hit och han svarade att han skulle komma och "titta" lite mer, samt ev fråga grannen om ha kunde gå över deras tomt för att kunna gräva in det. Suck. Okej. "Ska du vara hemma idag?" "ja nu har jag väl inget val.."

Känns som om jag pratat med Snigeln så många ggr nu att jag snart kan säga "puss" när vi lägger på.
Egentligen gav vi upp igår, och vi har redan hört oss för om hur man gör om man vill investera i nåt annat alternativ till uppvärmning.

Sen till nåt annat:

I övrigt har jag funderat en del på varför det alltid är acceptabelt att vara fysiskt sjuk, men inte psykiskt sjuk. Det är ju faktiskt inte så många år sen man var "sinnesslö" "idiot" "nervklen" eller "bakom flötet".
Nu finns ju mer fakta och namn på sjukdomarna istället.

Är övertygad om att många ännu använder de där uttrycken, men då hlst de i den äldre generationen.
Men om vi tittar på begreppen lite. Alla orden hintar ju om att man skulle vara oförmögen att tänka. Nervklen skulle alltså då betyda att man han klena nerver, och vad är nerver?  Trådar som skickar runt impulser från hela kroppen upp till hjärnan och talar om vad kroppen "säger". En kropps tolk mellan den fysiska kroppen och vår inre "jag". 
Att vara "nervklen" skulle alltså betyda att man har klena nerver, att nerverna inte orkar skicka alla impulser upp i hjärnan, och konsekvenserna av det skulle kunna vara vad som helst. Vi kan inte flytta benen, sätta kammen i håret eller borsta tänderna. Röra ögonen eller vicka på tårna. Prata eller skratta. Ja det är ju massivs med sker det skulle kunna betyda.
Man skulle kunna säga att någon med MS är nervklen i så fall. Men skulle man säga det så skulle det bli,
 "-Nej nej, nervklen? Nej han har ju MS, en sjukdom."

Hjärnan är en en del i kroppen, och har man någon rubbning  där så är även det en sjukdom. Lika som om man har rubbningar på i benmuskeln är det en sjukdom (med rubbning menar jag att det inte fungerar så som det är vetenskapligt bevisat att det ska göra för att man ska få placeras i facket "frisk".)

VAD ÄR DEPRESSION?
Enligt statistik visar det att varannan kvinna och var fjärde man någon gång under sitt liv drabbas av en depression. Att vara nedstämd och ledsen är någonting som tillhör våra liv. Depressioner tillhör en av vår tids folksjukdomar och att drabbas av en depression är absolut ingen dans på rosor. Stegen är oerhört svåra och taggarna sticker oss om och om igen.

Depressioner är inte detsamma som nedstämdhet även fastän man skulle kunna tro att det är samma sak. Depressioner pågår under en längre tid. Flera symtom som skall överensstämma med hur man känner sig – under lång tid. En depression gör så att man inte orkar göra någonting – allt känns meningslöst och man orkar inte lägga ner tid på att göra någonting som i slutändan inte blir bra i alla fall. Man kan tappa aptiten och man sover sämre om nätterna.
En depression handlar mycket om självkänsla och självkritik. Allting man går igenom handskas med självkritik och man känner sig dålig. Det är jobbigt och svårt att ta sig igenom dagarna. Man känner sig betydelselös av sin omgivning och man önskar ibland att man inte stigit ur sängen vissa morgnar.


Jag har en rätt irriterande släng av höst deppression( eller nedstämdhet bör det väl kallas när det inte pågår så länge). Kommer varje höst och ibland på våren. Stress blandat med apati kan man säga. Det är svårt att förklara men man kan säga att hela kroppen är stressad, som när du försovit dej eller ska baka en tårta till 100 personer, bor ensam i en by, drack två glas vin till middagen och sen inser att du glömt att köpa grädde. Den stressen. Samtidigt är hjärnan så trött att du inte kan fokusera riktigt på vad det var du höll på med. Som om kroppen och hjärnan skickar för MYCKET impulser till hjärnan som bara drar ner gardinen och intar viloläge. Man tänker att "idag ska jag gå och köpa mjölk". När jag sen kommer in på affären så finns bara "idag ska jag gå på affären och kööööözzzz"...error´.
Fast ändå har ju inte allt vett och sans försvunnit så allt det oblgatoriska man ska gära, som hushållsarbete och jobb och sånt, försvunnit. Det tar bara bldigt mycket längre tid. Allt går sakta eftersom man inte kan fukusera. OCh den totala meningslösheten. Den är nästan värst. Att allt jag gör och tänker och säger är helt meningslöst. Fullkommligt jävla meningslöst.

Men det är ju bara i mitt eget huvud. Och än idag är det bara en enda människa som sett det på mej. Som stannade mej på affären och frågade hur det egentligen stod till, eftersom jag verkligen såg ut att inte må bra. All cred till henne. Borde antagligen umgås mer med henne. Jag vet faktiskt inte varför jag inte gör det då jag trivs i hennes sällskap. Fördomslös. Glad. Omtänksam. Fast det är lättast att inte träffa nästan nån. Helst inte de som har lätt för att kritisera. Och då är det lätt att glömma bort att träffa dom som inte kritiserar. Tro mej, jag är fullt medveten om varenda fel jag har. Fullt medveten.

När det var som värst pratade jag med min mormor, en underbar tant på 87 år. Även om hon har så väldigt mycket av det "gamla stammen"-tänket kvar så förstår hon. Hon försöker förstå tills hon delvis gör det.
Sen kommer vi fram till en lösning. Oftast. Hon är den som säger " du är stark. En underbar mamma, en kämpe som jag älskar. Glöm aldrig det. Jag älskar dej."  Herregud. Hur ska jag en dag klara mej utan henne.
Jag förstår att det är svårt att förstå för dem som inte har samma problem som jag har, och det är lätt att säga "ryck upp dej" "du tänker för mycket" Jag tänker inte alls, det är problemet. Det går inte.
MEN, som jag sa till mormor;Det gör över. Det gör det alltid. Det här är inget konstigt. Inte konstigare än att barn oftast bli förkylda på hösten. Men det kan vara svårare att förklara varför man är som man är en period, eftersom det inte syns. men jag skäms inte.
"men man ska inte skryta om det, Therese"
Det var det enda hon sa som det blev en diskution av. Jag konstaterar fakta. Ett gupp i min tillvaro, som jag tar mej över.

Nåväl, den meningslösa perioden har nu tagit slut, och jag är starkare än nånsin. Helst eftersom jag ingått i ett hemligt kontrakt med mej själv. Ett heligt men dyrt kontrakt.
Allt känns faktiskt nästan toppen nu. Jag kan sortera och organisera upp trådarna i det som kallas livet nu.
Och jag tänker. Jag kan sitta på en stol, stirra rätt ut och tänka. Oftast till musik, beroende på vad det är för känslor och handlingar som ska landa rätt. Det är underbart.

Ja vad kan man säga  C'est la vie. Jag är periodvis för nervförstärkt för vad min hjärna klarar av.

Skickar med två guldkorn;

och:

Jag vs EON Part 1

För nästan exakt ett år sen började de mystiskt staka ut pinar hos en granne lite längre ner på gatan. När jag hörde mej för så visade det sej att de skulle gräva in fjärrvärme. Eftersom jag frågat EON på inlandsmässan 2009 om jag kunde få fjärrvärme och de sagt att de absolut inte skulle "investera" förrän tidigast 2011 blev jag förvånad men glad och spurtade rätt ner på EON och frågade om jag oxå kunde få det eftersom de ändå tänkte gräva in till grannen. Jag förklarade var vi bor, var kulverten finns och att jag idag bara har ved och ingen el-patron. Han lovar att kolla med försäljaren, som visar sej vara en Snigel, som ska ringa upp mej senare.

Snigeln ringer efter nån vecka och förklarar att om man anmält intresse INNAN deras semester får man det på hösten men om man anmält det EFTER få man vänta till våren. Jag förstår och frågar om det är säkert att man får det till våren då. Jajamen svarar han. Lovar du mej? Ja! Jag lovar dej, säger han.
Jag berättar för honom att det´skulle betyda väldigt mycket för mej att få in det här eftersom jag är ensamståede med småbarn (jag var det då).

I Maj 2011 ringer jag honom, (-Therese här, minns du mej? "höhö, jag glömmer aldrig en tjej.."  eeh, okej..) och undrar hur det kommer bli. Hur det går till och när ungefär det kommer ske. Han säger att en man ska komma och titta på gården för att fastställa OM det kommer gå.
Jag påminde honom att han LOVAT mej i höstas att det skulle bli av och att jag inte har ordnat ved eftersom han lovade. Han säger att en man ska komma och titta på tomten, men att det inte borde vara något problem eftersom de flesta grannar runt om har grävt in för ett par år sen.

I början av juni kommer en gubbe in på tomten. P går ut för att prata med honom. Han står och kliar sej i skägget ett tag typ och säger att man måste gräva upp hela gatan. P förklarar att det finns en kulvert bakom huset som grannen kopplat in i, som finns stra breve tomtgränsen. Gubben vet inget om det men kollar runt och säger att det kommer en offert inom två veckor.

I min värld betyder offert ett klartecken, att man ska få ett prisförslag som man godkänner och sen är bollen i rullning så att säga. Jag är lycklig och säger till min gamle far att det är slut på vedhuggningen för nu kommer fjärrvärmen. Ingen bryr sej nämnvärt om den lilla ved vi har under sommaren eftersom det inte är nån panik med att klyva,bära hem,,stapla för att torka.

Två veckor går. Sen börjar industri-semestern. Fyra veckor går. Ingen offert kommer och i början av augusti ringer jag upp Snigeln igen. Berättar att en gubbe kom, vad han sa och att ingen offert kommit. Att jag känner mej en anings nervös över att frysa ihjäl i vinter. Han ska prata med Gubben och ringa upp mej inom en vecka.

Ingen ringer, exakt på dagen en vecka senare ringer jag upp honom igen, undrar vad som händer. Han säger att HAN minsann började skriva ut vårt avtal i maj men Gubben är den som inte har beslutat, och säger också vid ett tillfälle: - Jag pratade med Gubben och han sa att han pratat med din Kille? Han säger kille med eftertryck, som om han blev missinformerad innan, att jag bara låtsasdes vara en desperat singelmamma, med magkatarr, och som om jag ljugit om min status. Som om det skulle spela nån roll?
Mitt förakt för gubbar som tycker kvinnor är underkastade och det är männens plikt att värna om oss  i den försvagade rasen tar fart och jag svarar:
Jaså, och hur fan vet han att det var min kille? det kan väl lika gärna ha varit min bror, min vän, min älskare eller min personliga assistent? jag kanske sitter i permobil, vad vet du?
Han finner sej och svarar:
-Det klart att du ska få ett beslut Therese OM det det blir nåt ELLER INTE.
Eller inte? Jag förklarar att det finns inget Eller inte, eftersom han LOVAT mej i höstas, lovat mej i våras och dragit ut på det här hela jävla sommaren. Vi har ingen ved, och jag talar om att blir det inget så får han själv komma hit med ved och klyva och stapla in. Jag säger att jag börjar bli irriterad och deppad och han säger skämtsamt att han sagt till Gubben att jag hotat honom till livet men att han förstååår min frustration. Jag säger att jag funderar på att bomba EON men eftersom den ligger på samma mark som Sågen, där min pappa får mycket av sin inkomst så har jag övervägt att låta bli.. Han har lite humor tack och lov.
Jag frågar vad jag väntar på, han säger ett beslut, ev ett papper.

Jag ringer upp honom näst kommande vecka, och veckan efter det.

Nu senast ringer jag upp igen, på en torsdag, och han säger att han sitter med Gubben mittemot sej. Han frågar honom hur det går så jag hör. Gubben säger att han inte haft tid, men att han konsulterat en annan firma från Umeå som ska komma och titta om det är för mycket berg (?) på min tomt för att gräva. Undeligt tycker jag eftersom alla grannar verkar utan problem kunnat gräva in det här.
Jag hör att han frågar Gubben vad som händer om det inte går att gräva in fjärrvärme åt mej och han mumlar nåt jag inte hör, och de frustar gubbigt på andra sidan luren.
Så säger han, att han nu har pinpointat in mej på fredagen den 2 september, att han ska ringa mej, så jag inte behöver jaga honom. Och att det ska ta högst 14 dar för Umeå företaget att dra sej hit.

Självklart ringde han inte inte i fredags, som han lovat, och Umeå företaget har tre dar på sej innan det gått 14 dar. Det spöregnar och det kryper ner till 18 grader hemma.

Men, vi är survivers, det är inte det, det är bara att jag kommer fan inte ge mej förrän de erkänner att det inte kommer bli nånting.

Till saken hör att de som hade pinnat ut på tomten som skulle gräva in förra året och som gjorde att jag gick ner från första början, aldrig fick nån fjärrvärme. De drog ut på det så jävla länge att de till slut bad EON stoppa upp sina papper i röven och grävde in bergvärme istället.

Men jag väntar till på torsdag, och har ingen kommit då, då jävulen...

To be continued.

Att söka och hitta styrka.

Alla behöver söka och hitta styrka. Det är jag fullkomligt övertygad om.
Även om man är stabil som ett berg så finns det alltid nånting som kan göra dej svag. Ibland för ett ögonblick, ibland så svag att du undrar om du nånsin kan räta på dej ibland.

Som sagt. Jag vänder mej gärna till musik. det kan få oss att lättare komma i kontakt med vad vi känner. Om du tex är ledsen, men inte har någon anledning att gråta, så faller du lätt dit om du sätter på en ballad eller en låt med sorglig text.
Är du glad så blir du än mer upprymd om du spelar en låt med glatt tempo eller glad text. Musik har en förmåga att nässla sej in i själen på mej och dra ut det som jag ibland inte vill ha fram, men ändå behöver få ut. Vissa låtar gör mej alltid glad. Eller får mej lugn. Eller lättar hjärtat en aning iallafall. Därför kan jag spela en låt om och om och om igen. Jag har fått höra att jag spelar sänder den, men den bygger snarare upp mej, ibland från grunden.

Musik är dessutom helt kravlös. Och alldeles individuell.
Tycker det är så fruktansvärt svårt att hitta människor som lyssnar.
Antingen är det en sort som inte hör på när du pratar, eller så är det sorten som lyssnar alldeles för mycket. Den sorten som man vet redan har listat vilka som ska få ta del av det man säger, innan man ens sagt klart meningen. Tror den medelmåttiga lyssnaren är bäst, och den som förstår dej.
Jag kan komma på en enda person som jag vet lyssnar när jag pratar. Som försöker förstå vad jag menar, och som hoppas att det ska kännas bättre om man är ledsen. En. Å andra sidan behöver man inte fler.
Det finns ju musik. hur många gånger har jag inte hittat en sång som exakt talar om hur jag mår. "precis så här är det".

Jag har iallafall påbörjat en förändring. En stor stor livsviktig förändring. Tror inte att någon förstår mej överhuvudtaget, men vet du, det gör inget. Knappt jag förstår. Och inte verkar man lära känna sej bättre med åren. Tvärtom.  Men det är som  det är just nu, och därför måste det genomföras förändringar. Liv eller död.

Förresten.Oftast är det gammal musik av grupper som antingen är döda eller splittrade som jag älskar, och jag sliter mitt hår i förtvivlan att jag aldrig fick uppleva dem live. det finns dock en del som lever, men som förlorade sin glans nånstans där det slutade handla om budskap och bara om pengar. En av dem finns här nere. Lämnar detta inlägg med just honom.

Att börja.

Jag har börjat blogga förr. Det har aldrig gått egentligen. Jag har inte vetat vad jag ska skriva eller om jag vill att nån ska läsa. Men samtidigt. Jag lever i en värld där så få människor har tid att stanna upp och lyssna. Även jag, och vad kan då vara bättre än att faktiskt skriva ner saker jag vill ha sagt istället. Då väljer du själv sen om du vill läsa det eller inte.

"Music is what keeps us together" är ett citat jag tog från Freddie Mercury. Han ska ha sagt det vid något tillfälle, och har han inte rätt?  Trots alla olika åsikter och människor, och tyckande och väljande och placerande i fack hit och dit, så kan man alltid mötas i musik. Två helt totalt olika folkslag kan finna en total gemenskap i musik. Det är otroligt. Och in-ger ett visst hopp.

Jag satt och tittade på youtube en natt, på Queen-konserter, och även om jag alltid gillat Queen så har intresset och samhörigheten vuxit mer och mer. Så jag satt och tittade och tyckte att jag sällan sett nån som levt in i sin musik som just Freddie Mercury. Och rösten var exakt som alla inspelningar jag hört. Kom senare in på intervjuer och inspelade nyheter från dan han dog. Betade av hela hand liv på en natt kan man säga. När jag sedan var "klar" så var jag sorgsen i två dag. Det kändes som om någon jag känt hade gått bort. Somom jag saknade honom på nåt sätt. Nån som hade sin storhetsperiod innan jag föddes och som varit död i 25 år. Det var en underlig känsla faktiskt. Till och med igår när ett ganska medelmåttigt coverband spelade en Queen cover på krogen så kom det över mej att jag liksom sörjde, samtidigt som låten var så vacker.

Den sista videon jag tittade på är inspelad 1991. Han dog senare det året men hade aldrig gått ut med att han faktiskt var sjuk. Men han ser sjuk ut, och videon är i svartvitt, kanske för att det skulle dölja hur blek han faktiskt var. Så här med facit i hand så är han fullproppad med HIV. Han vet att han antagligen inte har så länge kvar. Men spelar det roll? Nej, det gör det inte. Han är inte alls lika spänstig och full av liv som på åttiotalet, han var blind på ett öga av infektion och skakig och svag. Men han gör det som om det är det sista han ska göra i sin stora musik-karriär( vilket det faktiskt var). Enligt hans band kamrater klagade han aldrig. Det har iallafall fått mej att få perspektiv på mitt liv. Om han kunde vara stark, så nog fan kan jag.
Ser om jag får dit filmen här på blioggen, och har du tid, se den och tänk över vad jag skrivit.

 Han dog i November 1991 och orden han säger i slutet på den här videon, "I still love you" är de sista orden han säger framför kameran. Nånsin.

Tittar man runt på videos på youtube så är det människor från hela vida världen som kommenterat dem, en del idag, en del för ett par dar sen. Han lever vidare än idag, musiken lever vidare. Människor som inte ens var född under storhets tiden, finner tröst i en svunnen musik.

Freddie Mercury skulle fyllt 65 år exakt i dag, den 5 september. Undra vad han hade varit idag. Är ändå övertygad om att han stått fast vid det han en gång sa.
Music is what keeps us together.