Nåväl. Skitsamma i det. Men det stör mej.
Jag var iallafall på BC idag och gjorde mitt träningsprogram som Katarina gjort åt mej. Jag tycker det är lite halv trist när det känns värk-löst efter övningarna. Jag kan vara helt igång efter uppvärmningen, som oftast är tio minuter crosstrainer och lite rodd, men sen när jag börjar med styrketränings programmet så försvinner flåset och när jag är klar funderar jag på om jag ens behöver duscha... SÅ, idag chansade jag lite och ökade några maskiner i kg och några i antal repetitioner och ja, det kändes på nåt sätt lite bättre. Jag har sällan träningsvärk efter, och det vill man ju ha. Tycker jag iallafall, med tanke på att mina muskler inte bara legat i vila i flera år, utan i KOMA. Braindead-het.
Anyhow så är jag inne på min 21 dag. exakt tre veckor idag sen jag tuggade mat och drack sprit, typ.
Men vill du inte tugga? frågade min mamma mej idag.
Nä, faktiskt inte. Sen har jag snålvägrat att gå till tandläkaren och laga min spruckna tand jag har, så det är för tillfället ganska skönt att vara tuggfri och slippa peta med tandpetare och skit.
Alltså, dagarna går så fort. Tiden rusar ju fram. Lika fort fram som alltid, och jag har på nåt underlikt sätt förlikat mej med det här.
Dock suger jag på att lyssna på den "mentala träningen" som ska genomföras en gång om dan. Jag har ingen cd spelare och jag har så sjukt mycket energi att jag inte VILL varva ner. När jag lägger mej ner somnar jag som en sten iallafall. Får se när prövningens tid kommer, då måste jag väl gräva fram skivan.
Och i fredags flyttade hunden. Ledamt men, jag kan hälsa på honom när som helst, och får vara hundvakt. Alfons när nog den hund jag aktivt valt att lämna iväg utan att han mått dåligt av att bo hos mej. Det gör det så jobbigt. Att det är mej det hängde på. Att jag inte står ut med honom. Antar att de som inte haft en varghund, eller för all del en vinthund vet vad jag pratar om, men de som vet, förstår mej. Hoppas jag. Jag stod helt enkelt inte ut med att ha en hund som inte går att fostra till 100%. Jag har haft en hund innan som kom som valp till mej, alltså Isa, och hon fostrades som liten till 100%, och det var underbart. Jag kom ingenstans med Alfons. Vinthundar verkar ha en gen som gör att de gör ungefär precis som de vill så länge man inte har en korvring i fickan att locka dem med man får ingen connection liksom. Inte jag iallafall. Huu. Men han har hamnat i paradiset nu, så orolig är jag inte. Det var mej det var fel på, inte honom.
Men visst känns det som ett jävla misslyckande från mej. Självklart. Mamma sa idag: - Men nu blir det inga mer hundar va? Du bara lämnar bort dem ju!
Förstår att de verkar som det för dem som inte varit med, men för att klargöra det hela ska jag beskriva vilka hundar som bott här och varför de inte gör det längre.
ISA, min älskade dvärgspets var min allra första hund. Hon var mitt allt i 6 år. Var med överallt, träffade alla, älskade alla och den trognaste jag garanterat nånsin kommer ha. Hon hamnade lite i skymundan när Oliver kom och när vi sedan köpte huset och fick Emil inom loppet av 7 dar så blev det för mycket för henne. Hon hade aldrig varit prio sist, och gillade dfessutom inte riktigt små barn. Till slut kom hon inte ens fram om någon kom in genom dörren och låg bara under bordet i ett hörn. Det gjorde ont när jag bestämde att hon kanske skulle få det bättre hos någon utan småbarn som hade all den tiden med henne som jag hade, så hon flyttade till Kristina, och levde upp nästan genast och fick sen tre fina år med henne innan hon dog på en promenad i somras. 9 år gammal.
MONEY var en 18 månader gammal rottweiler som bott i en bur i sthlm halva sin uppväxt hos en tjej som hellre köpte bling-bling halsband till honom än gick på promenad. Efter en tid tog pappan till min äldste son hand om ohonom men det blev ohållbart då han jobbade mycket och bodde på 5våningen i ett hyreshus i sthlm. Så, han fick stanna hos mej en gång när han var hemma. Han var världens snällaste, men hatade HATADE andra hanhundar. Kunde börja resa ragg, tugga fradga och bete sej redan 50 meter innan vi passerade den andra hanen. En gång när jag åkte bort hade min vän hand om honom och hans pappa blev förälskad i Money så han fick till slut stanna kvar hos dem. Där strövar han ännu på lägdorna och har det alldeles underbart.
BABBEN hamnade hos mej att en ren slump då P skulle köpa Lukas i en grannkommun och hon som hade honom, ville helst att hans mamma oxå skulle flytta med. Och hon var så bedårande fin att jag inte kunde annat än ta med henne hem. Hon hade ungefär samma mentalitet som Isa, följsam, ivrig att bli älskad, älskade alla. Problemet var att hon nästan hela sitt liv gått som draghund. Kommandoledar-tik hette det visst, och dörfår spenderat nästan alla av sina 5 år i hundbur. Ni med familj vet hur volymen i en familj med två tätt födda småbarn kan vara. Med skrik och grin, tillsägelser och allt vad det innebär.
Babben fixade inget av det.
Hon skakade och trodde att det var henne det gällde varje gång. Kissade på sej och grävde sönder madrasserna i sängarna. Hon fick bo i 1.5 år innan jag insåg att det varken var bra för våra sängar eller hennes psyke att stanna,. så hon flyttade in hos en ensam boende kille med aktivt liv. Först funderade jag på om hon skulle få somna in, men jag tyckte att hon förtjänade att få en chans till ett stilla liv.
Sen efter ett år kom Alfons in i våra liv. Jag trodde jag läst in mej till punkt och pricka i hur varghunden fungerar men jag hade så fel jag kunde ha känner jag.
Visst var han lugn, och snäll, ungarna landade på honom ibland och ja. Älskade Alfons. Det var ett aktivt val att omplacera honom, fast det inte led nån nöd på honom. Det var mej det var fel på.
Jag är ingen jättehund-med-super-envist-sinne-människa. Jag skäms men så blev det.
Jo, Lukas bor kvar och han kommer bli kvar.
Och jo, visst vill jag ha hund, en liten tuktbar hund, en Isa, (som jag aldrig mer kommer få). Men, det kommer dröja LÄNGE innan jag överväger att flytta in några nya "bäbisar" i det här huset :)
Man kan säkert tycka att jag varit en dum hundmänniska och "gett upp" för tidigt med alla,, men nä, jag ser mej som hellre en extrem djurälskare som insett verkligheten, och gett hundarna de liv de förtjänat.
Det finns jägare, som köper hund, sätter dem i hundgård och en månad per år ger dem lite kul, och skulle de inte leva upp till förväntningarna finns inga andra alternativ än döden. Tänk på det.
SÅ var det med det.
Hej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar