Nervförstärkt.

Ringde nyss till Snigeln. Han berättade att de haft ett möte precis i grannkommunen och att han trodde att Gubben varit hos mej, att det var därför jag ringde. Jag frågade varför han skulle komma hit och han svarade att han skulle komma och "titta" lite mer, samt ev fråga grannen om ha kunde gå över deras tomt för att kunna gräva in det. Suck. Okej. "Ska du vara hemma idag?" "ja nu har jag väl inget val.."

Känns som om jag pratat med Snigeln så många ggr nu att jag snart kan säga "puss" när vi lägger på.
Egentligen gav vi upp igår, och vi har redan hört oss för om hur man gör om man vill investera i nåt annat alternativ till uppvärmning.

Sen till nåt annat:

I övrigt har jag funderat en del på varför det alltid är acceptabelt att vara fysiskt sjuk, men inte psykiskt sjuk. Det är ju faktiskt inte så många år sen man var "sinnesslö" "idiot" "nervklen" eller "bakom flötet".
Nu finns ju mer fakta och namn på sjukdomarna istället.

Är övertygad om att många ännu använder de där uttrycken, men då hlst de i den äldre generationen.
Men om vi tittar på begreppen lite. Alla orden hintar ju om att man skulle vara oförmögen att tänka. Nervklen skulle alltså då betyda att man han klena nerver, och vad är nerver?  Trådar som skickar runt impulser från hela kroppen upp till hjärnan och talar om vad kroppen "säger". En kropps tolk mellan den fysiska kroppen och vår inre "jag". 
Att vara "nervklen" skulle alltså betyda att man har klena nerver, att nerverna inte orkar skicka alla impulser upp i hjärnan, och konsekvenserna av det skulle kunna vara vad som helst. Vi kan inte flytta benen, sätta kammen i håret eller borsta tänderna. Röra ögonen eller vicka på tårna. Prata eller skratta. Ja det är ju massivs med sker det skulle kunna betyda.
Man skulle kunna säga att någon med MS är nervklen i så fall. Men skulle man säga det så skulle det bli,
 "-Nej nej, nervklen? Nej han har ju MS, en sjukdom."

Hjärnan är en en del i kroppen, och har man någon rubbning  där så är även det en sjukdom. Lika som om man har rubbningar på i benmuskeln är det en sjukdom (med rubbning menar jag att det inte fungerar så som det är vetenskapligt bevisat att det ska göra för att man ska få placeras i facket "frisk".)

VAD ÄR DEPRESSION?
Enligt statistik visar det att varannan kvinna och var fjärde man någon gång under sitt liv drabbas av en depression. Att vara nedstämd och ledsen är någonting som tillhör våra liv. Depressioner tillhör en av vår tids folksjukdomar och att drabbas av en depression är absolut ingen dans på rosor. Stegen är oerhört svåra och taggarna sticker oss om och om igen.

Depressioner är inte detsamma som nedstämdhet även fastän man skulle kunna tro att det är samma sak. Depressioner pågår under en längre tid. Flera symtom som skall överensstämma med hur man känner sig – under lång tid. En depression gör så att man inte orkar göra någonting – allt känns meningslöst och man orkar inte lägga ner tid på att göra någonting som i slutändan inte blir bra i alla fall. Man kan tappa aptiten och man sover sämre om nätterna.
En depression handlar mycket om självkänsla och självkritik. Allting man går igenom handskas med självkritik och man känner sig dålig. Det är jobbigt och svårt att ta sig igenom dagarna. Man känner sig betydelselös av sin omgivning och man önskar ibland att man inte stigit ur sängen vissa morgnar.


Jag har en rätt irriterande släng av höst deppression( eller nedstämdhet bör det väl kallas när det inte pågår så länge). Kommer varje höst och ibland på våren. Stress blandat med apati kan man säga. Det är svårt att förklara men man kan säga att hela kroppen är stressad, som när du försovit dej eller ska baka en tårta till 100 personer, bor ensam i en by, drack två glas vin till middagen och sen inser att du glömt att köpa grädde. Den stressen. Samtidigt är hjärnan så trött att du inte kan fokusera riktigt på vad det var du höll på med. Som om kroppen och hjärnan skickar för MYCKET impulser till hjärnan som bara drar ner gardinen och intar viloläge. Man tänker att "idag ska jag gå och köpa mjölk". När jag sen kommer in på affären så finns bara "idag ska jag gå på affären och kööööözzzz"...error´.
Fast ändå har ju inte allt vett och sans försvunnit så allt det oblgatoriska man ska gära, som hushållsarbete och jobb och sånt, försvunnit. Det tar bara bldigt mycket längre tid. Allt går sakta eftersom man inte kan fukusera. OCh den totala meningslösheten. Den är nästan värst. Att allt jag gör och tänker och säger är helt meningslöst. Fullkommligt jävla meningslöst.

Men det är ju bara i mitt eget huvud. Och än idag är det bara en enda människa som sett det på mej. Som stannade mej på affären och frågade hur det egentligen stod till, eftersom jag verkligen såg ut att inte må bra. All cred till henne. Borde antagligen umgås mer med henne. Jag vet faktiskt inte varför jag inte gör det då jag trivs i hennes sällskap. Fördomslös. Glad. Omtänksam. Fast det är lättast att inte träffa nästan nån. Helst inte de som har lätt för att kritisera. Och då är det lätt att glömma bort att träffa dom som inte kritiserar. Tro mej, jag är fullt medveten om varenda fel jag har. Fullt medveten.

När det var som värst pratade jag med min mormor, en underbar tant på 87 år. Även om hon har så väldigt mycket av det "gamla stammen"-tänket kvar så förstår hon. Hon försöker förstå tills hon delvis gör det.
Sen kommer vi fram till en lösning. Oftast. Hon är den som säger " du är stark. En underbar mamma, en kämpe som jag älskar. Glöm aldrig det. Jag älskar dej."  Herregud. Hur ska jag en dag klara mej utan henne.
Jag förstår att det är svårt att förstå för dem som inte har samma problem som jag har, och det är lätt att säga "ryck upp dej" "du tänker för mycket" Jag tänker inte alls, det är problemet. Det går inte.
MEN, som jag sa till mormor;Det gör över. Det gör det alltid. Det här är inget konstigt. Inte konstigare än att barn oftast bli förkylda på hösten. Men det kan vara svårare att förklara varför man är som man är en period, eftersom det inte syns. men jag skäms inte.
"men man ska inte skryta om det, Therese"
Det var det enda hon sa som det blev en diskution av. Jag konstaterar fakta. Ett gupp i min tillvaro, som jag tar mej över.

Nåväl, den meningslösa perioden har nu tagit slut, och jag är starkare än nånsin. Helst eftersom jag ingått i ett hemligt kontrakt med mej själv. Ett heligt men dyrt kontrakt.
Allt känns faktiskt nästan toppen nu. Jag kan sortera och organisera upp trådarna i det som kallas livet nu.
Och jag tänker. Jag kan sitta på en stol, stirra rätt ut och tänka. Oftast till musik, beroende på vad det är för känslor och handlingar som ska landa rätt. Det är underbart.

Ja vad kan man säga  C'est la vie. Jag är periodvis för nervförstärkt för vad min hjärna klarar av.

Skickar med två guldkorn;

och: